Ett välbeställt norskt par i medelåldern omkommer med sin son i en flygolycka någonstans i mörkaste Afrika. Av familjen återstår nu endast Julie, 18 år, som sitter och deppar i den stora villan i Oslos finare kvarter. Plötsligt badar hon i pengar, har fina bilar, skamlös lyx och en polack som sätter kakel i swimmingpoolen.

”Gör vad du vill” – så lyder de sista ord hennes pappa sände via sms medan planet störtade mot marken. Och Julie visar sig vara en påhittig ung kvinna. Till exempel bestämmer hon sig för att begå självmord. Resten är förvecklingar.

Erlend Loe blir vid sin läst. Också denna roman bjuder de ingredienser i form av rappt språk, absurd humor och lättare samhällskritik som har givit honom stjärnstatus bland yngre läsare. Han kan verkligen konsten att vara rolig, och den här gången har han dessutom uppfunnit en historia som inledningsvis lovar mycket. Döden, Gud och polska hantverkare. Värdigare ämnen att skoja om finns knappast.

Julie misslyckas i sitt uppsåt, såklart, varefter hon erbjuds arbete som redaktör på tidskriften Självmördaren, alltmedan hennes psykolog – genomgående kallad psykogeir – blir alltmer påstridig. Porträttet av honom hör till bokens höjdpunkter, liksom gestaltningen av den likaledes naiva hästtjejen Constance. Båda går Julie på nerverna, och de låter sig villigt luras, men hon lyder i alla fall rådet från psykogeir att skriva dagbok.

”Gör vad du vill” är denna självcentrerade journal. Ett väl beprövat berättargrepp som här dock tyngs något av Loes ovana att skriva om själva skrivandet. Dessutom blir dagboken efter hand liksom tunnare, trots att Julie reser kring i världen på jakt efter ett lämpligt slut, om så i form av rumänsk fågelinfluensa. Hon lyckas till och med förföra en koreansk skridskoåkare, vad nu det skulle vara bra för.

Kanske Erlend Loes romaner hade gjort sig bättre som noveller. Det blir helt enkelt för mycket utfyllnad och tomprat för min smak. Hans träffsäkerhet i enskilda scener är osviklig, det kan inte förnekas, men helheten blir aningen framtung, som om författaren tröttnade någonstans på halva vägen.

Mot slutet kliver kakelsättaren Krzysztof in mer i berättelsens mitt. Denne man, som håller till godo med småpengar, en yllefilt, katolska ritualer och ett askfat, får då uppdraget att lägga en golvmosaik i det hus där Julie till sist finner ett hem. Hon ber honom lägga in en text i mosaiken, som lyder: ”Skriva mindre, leva mer.” Som sagt, Erlend Loe träffar ofta huvudet på spiken.