Det är många år sedan nu. En vän från New York kom på besök och tyckte att vi skulle gå och ta oss en drink. Ja, svarade jag, vi går till Baren. Vilken bar, undrade han. Det finns tyvärr bara en, sade jag. Det var kanske en mild överdrift, men det var nästan igår som Stockholm var en torrlagd öken, med restauranger omgärdade av de märkligaste restriktioner. Numera är det lättare – somliga anser allt för lätt – att få utskänkningstillstånd, och motboken är sedan 1955 avskaffad.
Ändå satt det i länge. Så sent som på 80-talet kunde Café Opera få varningar då myndighetspersoner iakttagit ansvarslösa figurer som bar ett ölglas från bardisken till ett bord.
Så min amerikanske vän och jag gick till den där ”Baren”. Alltså till det legendariska vattenhålet Operabaren. Om denna törstens svurna fiende har Gösta Arvidsson skrivit en inspirerad kulturhistoria, rikligt försedd med Lars Melanders lika inspirerade teckningar. Det blir väldigt många – ibland för många – anekdoter, och en liten stilistisk putsning mitt i all entusiasm kunde nog ha företagits.
Men det är alltså också en väldokumenterad kultur- och Stockholmshistoria med centrum i kvarteren kring operan. Här fanns ju inte bara Operabaren (och i Operahuset fanns därtill flera näringsställen av skiftande art), utan dessutom till exempel Rydbergs bar, Hamburger Börs, Blanchs Café och Hotel du Nord. Alla har de skattat åt förgängelsen, vilket säger en del om puritanismen i synen på restaurangliv i Sverige. Det skall mycket till innan man demolerar en klassisk krog i Paris.
Restauration hade alltid funnits i Operahuset, låt vara av det enklare slaget. Det rörde sig alltså om Gustav III:s opera (Kongliga Theatern) denna vackra byggnad som liksom speglade sig i en liknande fasad, Arvfurstens palats (nuvarande UD) mitt emot på Gustav Adolfs torg. Många betraktade detta som ett av Europas vackraste torg. Problemet var att Operan var trång och brandfarlig och år ut och år in debatterades vad man skulle göra med huset – riva eller bevara? Renovera? Riva och behålla fasaden mot Gustav Adolfs torg? Efter oändliga turer blev det riva och här byggdes den den nuvarande Operan.
Det var nu som Operabaren som vi känner den kom till, med sin fantastiska jugendstil av moderiktigt internationellt snitt signerad Henrik van Rijswijk och dess underbara Tiffanylampor och vackra boaseringar. Om Operabaren tidigare varit en mötesplats för kulturens folk så blev den det nu i än högre grad.
Det lönar sig inte att räkna upp namn. Alla var där, faktiskt alla. Man kan undra när dessa genier över huvud taget arbetade eller träffade sina familjer, ty de satt uppenbarligen på Baren från det att den öppnade tills den stängde.
Att man betraktade sig som genier råder föga tvekan om. Författaren Gösta Gustaf-Janson skriver att ”där vi brukade träffas, en hop kolossala genier, det ena geniet kolossalare än det andra”.
Denna brist på självinsikt, om det nu inte åtminstone i förekommande fall var insikt, upphörde aldrig. Någon gång på 80-talet satt jag på Baren med Niklas Rådström, Tobias Berggren och Madeleine Grive och utbrast efter några extraknapppar i västen: ”Aldrig har väl en sådan samling genier setts vid ett krogbord.”
Yttrandet hamnade dagen efter i Aftonbladets Folk i Farten och sedermera på tidningen Z:s lista över all tiders egotrippsuttalanden, även om det säkert var på skämt från min sida.
Ja. Det kan berättas hur många lustiga anekdoter som helst om Baren och dess märkliga stammisar, även om allt kanske inte var så lyckligt och spriten, som Arvidsson romantiserar för mycket, krävde sin tribut. Fast visst hade vi kul, litet för kul ibland, kanske.
Så småningom förändrades publiksammansättningen, som Arvidsson påpekar, i riktning mot allt fler bissnissar. Jag gillade inte det där och jag upphörde att vara stammis.
Och det var viktigt att vara stammis och känna servitörerna. Jag brukade be någon kompis att ringa till Baren och fråga efter mig, varvid barmästaren höll upp luren och sade: ”Mats, du har telefon”. Det gjorde ickestammisar chartreuse-gröna av avund.
Det var tider det. Men en lugn eftermiddag på Baren är fortfarande en njutning för själen.
