Och hur gick det sedan - när brasan hunnit brinna ner, historiens moral blivit vederbörligen noterad och berättaren satt punkt? Den frågan har naturligt nog i alla tider dykt upp hos en och annan lyssnare och läsare. Som bekant har också inte så få av vederbörande berättares efterkommande kolleger tillåtit sig falla för frestelsen att besvara den, med mer eller mindre minnesvärda resultat.
Hur gick det till exempel med Törnrosa när hon hade sovit i hundratals år och vaknade upp (får man förmoda) till en betydligt vardagligare tillvaro med sin sagoprins? Om den saken kan den kloke finländske poeten, översättaren och essäisten Thomas Warburton ge besked i en nyutkommen bok: "Det var mycket att se och begripa på bara några år, allt om musik förstås och tv naturligtvis, ja, och datorerna och det virtuella, och hur man skulle göra för att bli accepterad. Prinsen försvann efterhand på andra vägar, och hon saknade honom aldrig. Feerna blev kvar ganska länge fast de bleknade bort, och snart började alla åldras tillsammans. Plötsligt var de tjugufem, ja, tretti år, och det mesta var över, om också inte riktigt slut." Den allvetande berättaren kan också förtälja att H C Andersens fula ankunge hade en nära släkting som blev stjärna på Barnums cirkus och inspirerade en ung gosse vid namn Walt till en av vår egen tids mest seglivade mytfigurer, liksom att Hans och Greta med tiden utvecklade sin erfarenhet av hur gamla häxor kan stekas i ugn till en landsomfattande princip för etnisk rensning.

Hans bok bär titeln Förklädnader, och det är naturligtvis en beteckning som kan gälla inte bara det traditionella sättet att gestalta en idé i form av en berättelse, utan också en annan av sagans viktiga uppgifter, alltså att styra ut den bistra verkligheten i försonande fantasikreationer. Som många säkert vet är Thomas Warburton framför allt känd för sin svenska tolkning av en tolkning av en av de klassiska berättelserna: "Odysseus", där James Joyce låter den homeriska hjältesagan utspelas under en dag i Dublin. Att Apollon, Orfeus, Akilles, Minotauros och Ariadne ingår i persongalleriet i "Förklädnader" är alltså knappast något att förvåna sig över - möjligen att de flesta av dessa korta variationer på en rad grundteman låter dem göra det utan annan förklädnad än den sentida berättarens milt underfundiga stil, en dräkt som gör återseendet alltigenom njutbart.

Det är en bildad äldre herre som berättar, till synes mest för sitt eget nöjes skull men samtidigt till stor förnöjelse för de läsare som förstår att uppskatta den sortens kvaliteter.