Paul, Jodi och Tony har problem. Tonys ärkekristna föräldrar har svårt med att han är gay. Jodi, som alltid varit ihop med Ted, dejtar nu plötsligt sportfånen Chuck (som ju egentligen är kär i Infinite Darlene, skolans främsta dragdrottning och fotbollslagets stjärnkvartsback). Och Paul, med trassligt känslomässigt bagage, särskilt efter Kyles smärtsamma dumpning, har fallit pladask för nyinflyttade Noah. Och känslorna verkar besvarade. Det händer grejer. Minsann.

Det är en högst välformulerad och oväntad historia. Här berättas om kärlek på high school, om ungdomens väg i en allt tätare snårskog av subkulturers subkulturer, om vänskap och familjekonflikter, om att växa upp.

Skådeplatsen är den amerikanska småstaden; glassbaren, bokhandeln, videobutiken. Men det är ett skevt Amerika, ett annorlunda Amerika. Mitt i ett tillbakalutat och stencoolt tilltal är det inget konstigt med att Paul pratar om sin homosexualitet med sin förskolelärare, eller att Noah målar musik i ett hemligt rum på vinden, eller att idrottskillar har känslor för varandra, eller att alla i skolan faktiskt gillar varandra, eller att man varje år hedrar en avliden änka med en gigantisk fest. Alla är egna, alla udda, men på ett ganska snarlikt sätt. Det är som om den politiskt korrekta jargongen om mångfald plötsligt var verklighet, en hyperverklighet, uppförstorad och generöst överdriven, allt i ett skimmer av välmenande ironi. Med säker tonträff görs vardagen extraordinär.