Redan bokens omslag fascinerar. Det är en lyckad variation på det nu så ofta förekommande omslagsfotot på författaren. Här porträtteras inte författaren utan bokens jagberättare Marcus, även kallad Mac, dessutom tredimensionellt. Det hinner göra läsaren förvirrad redan innan hon öppnat boken. Här är Dr Jekyll, Mr Hyde och Edvard Munchs ”Skriet” fångade i samma porträtt.

Marcus är modellfotograf och världskändis. På en av bokens sista sidor berättar han om ett jobb han gjort för franska Vogue. Han har fotat modellen med en revolutionerande metod: hon görs tredimensionell medan de omkringstående förblir endimensionella. Metoden blir känd i modevärlden som ”the fashion spread of the decade”.

Pause/Play är Yesim Bilgic s debutroman. Hon har tidigare arbetat som bland annat makeup-artist. En sådan skymtar här och där i texten. Hon är anonym, skriver på sin debutroman och har tankar i huvudet till skillnad från Marcus, som hon ger goda råd, när hon stöter på honom på Östermalmstorg i Stockholm bland ”blåhåriga adelsrussin”, ”nyrika pokermiljonärer” och dokusåpadeltagare. Han har en flickvän, Pernilla, som älskar honom men som han jagar ut ur sitt liv, och en kvinnlig agent, Hellen, som inte vill veta av hans uppvaktning.

”Var snäll mot dig själv”, säger makeup-artisten.

Det låter som klippt ur en självhjälpsbok men har sitt absurda berättigande i denna historia om en (enligt makeup-artisten) ”manschauvinistisk jetset-egoist i existentiell kris”, som lever sitt skuggliv på Stureplan, där drinkar, droger, fester och toppmodeller ser till att han slipper tänka.

Makeup-artisten tänker desto mer. I den intervjuserie som avslutar ”Pause/Play” har hon sista ordet. Hon påstår sig aldrig ha hört talas om den man som kallat sig Mac R Hielte (uttalas Mac är hjälte).

Så visar sig ”Pause/Play” vara en metaroman om en författares försök att skapa en gestalt och om de problem hon möter på vägen. Var det alls lyckat att göra Mac så endimensionell? Borde hon inte istället ha lyssnat mer på några av de andra romanfigurerna, på Macs flickvän Pernilla till exempel? Hon som i intervjun påstår att det var Mac, inte hon, som var besatt av ”kärlek”. Eller på Hellen som är förälskad i honom trots att han är ett svin som inte klarar av att se henne som kvinna.

Men ”Pause/Play” är framför allt ett dokument över en livsstil och en epok, där ytan är allt men döljer bråddjup. Som i Anthony Burgess/Stanley Kubricks ”A clockwork orange”, nämnd i förbigående i romanen. Eller som i Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”.

Yesim Bilgics roman dokumenterar också skickligt det språk som tycks gälla för de ”kändiskåta groupieyngel” som kretsar runt Stureplan. Det är precist i sin slapphet.

Så här presenterar Marcus sig själv: ”Själv har jag en grymt schyst stil /…/ Förra året toppade jag Esquires The Best Dressed Famous Man in the World. Rålarvigt men en cool grej att vinna i alla fall då man liksom fick en bekräftelse…”