Ett bråk två män emellan låter THOOMP! THOP! EGGGGHUH. Känslan när en vodka rinner ner i halsen är, med Wolfes ord: Ahhhhhhhhughhh eeeeeeee uuugghh ushnayyyyyyyyyyanuck!!! Ett kort skratt låter Honnnkkuhhh!!! Och vad messh ... cinnghh ... neetz ... guhn arrrgh ... muhfughh!!! beskriver vill ni inte ens veta.
Det är långt ifrån första gången Tom Wolfe går onomatopoetisk bärsärkagång. Utbrotten av ljud har följt honom genom karriären, fick ordentligt fart i ”Fåfängans fyrverkeri” och ledde i ”En riktig man” till att han fångade ljudet av Grover Washingtons saxofon med ett distinkt buhooomu-hoooooooom!
Men han har aldrig varit så ljudfixerad som här. Det är inte bara de långa ljudhärmande sekvenserna; han skruvar också upp sitt sätt att använda repetitiv prosa till en nivå som gränsar till ren beatpoesi. Fast producerad av Jim Steinman. För att ingen ska missa de viktiga orden ser han också till att kursivera dem. Till det kommer ett nytt Wolferekord i användandet av skiljetecken. Boken rymmer gissningsvis 13900 utropstecken och 16800 kolon, som Wolfe använder som takthållare och för att skapa en musikalisk flow.
Att Tom Wolfe lägger denna kakofoniska fond av ljud och rytm är förstås hans sätt att spegla storstadens puls. Efter New York och Atlanta har han den här gången valt Miami som ram. Med det ger han också den språkliga mångfalden större utrymme. Spanskan smattrar och de kreolska dialekterna ger karaktär och bygger upp kontraster och motsättningar. Försök recensera boken utan att använda ordet ”smältdegel” och du blir kuggad i kritikerskolan.
Effekten av denna storm av intryck är, till en början, överväldigande. Romanens bästa scen kommer redan i det första kapitlet, när vi får följa en polisbåt i hög fart i Biscayne Bay, där en av bokens två huvudpersoner, polisen Nestor Camacho, genomför en hisnande räddningsaktion. Problemen börjar när mannen han ”räddat” visar sig vara en kubansk flykting, som på detta sätt blir infångad, 18 meter från möjligheten att söka asyl. Nestors kubanska släkt vänder sig mot honom och hans heroiska insats slår tillbaka som en örfil i ansiktet.
I den scenen är varje effekt, varje SMACK när båten klyver en våg, väl genomtänkt och utförd – och når sitt mål, att kedja fast läsaren vid sidan. Men den skärpan lyckas Wolfe inte behålla. Sista tredjedelen av romanen orkar han knappt slå på sin ljudtrumma längre; utropstecknen blir färre och det blir mer normal prosa. Så blir det lätt när man inleder med ett crescendo.
Då blir det också mer uppenbart hur beroende Wolfes romaner är av att personerna har tillräckligt djup, att miljöerna är trovärdiga och att detaljerna i scenerna är relevanta. Det var de i New York och Atlanta. Men i Miamis myller skrapar han bara på ytan och kommer inte förbi schablonerna, oavsett om de handlar om sexfixerade miljardärer, konstköpande ryska oligarker, gängmedlemmar, grävande journalister eller poliser i denna väv av relationer, statusjakt, familjedramatik och politisk korruption. Ingredienserna i degeln smälter aldrig, de stöter bara mot varandra, utan tillräcklig friktion och hetta. Det känns som om Wolfe sitter kvar, tryggt förankrad i sin Manhattanlägenhet, och berättar på distans om vad han tror präglar Miami, snarare än att faktiskt vara där.
Den här gången skonas vi från sexscenerna, men han upprätthåller sig sedvanligt länge vid urringningar och rumpor och skildrar strippklubbsbesök med flåsande fraser som ”BEAT thung THRUST thung HUMP thung SHIMMY thung PUMP IT”. I en uppmärksammad sågning i New Yorker, som Wolfe haft en långvarig fejd med, hävdar skribenten James Wood dessutom att Wolfe är stereotyp i sitt sätt att skildra olika etniska grupper. Det är en kritik med visst fog, om än inte helt ny.
Men den viktigaste kritiken, när man slagit ihop boken, utmattad som efter ett maratonlopp är ändå den här: Tom Wolfe försöker, med allt han har, och vill så ohyggligt gärna vara fortsatt relevant. Men han, som en gång skapade en ny, litterär journalistik som fick verkligheten att vara lika färgstark som fiktionen, har inte längre förmågan att skapa fiktion som är lika färgstark som verkligheten.
