Det är naturligtvis en gammal kliché - men nog är Mexiko ett de både fascinerande och skrämmande kontrasternas land, mellan kulturer och religioner, mellan rikedom och fattigdom, mellan desperation och hopp, en strålande högkultur där emellertid den enorma fattigdomen ständigt tycks stäcka både framtidstro och utveckling. År 1994 trädde den zapatistiska indian- och bonderörelsen under ledning av den gåtfulle ”subcommandante Marcos” fram i delstaten Chiapas och krävde rättvisa åt fattigbönderna.
Problemet är att Marcos är en blandning av svärmande fattigbondefundamentalist och dogmatisk marxist med terroristinslag, svuren fiende till liberalism, globalism och frihandel.
Den väg han valt att gå, som ledde till våldsamma sammandrabbningar och terroraktioner fram till fredsavtalet med regimen 1996, kommer aldrig att leda Mexiko ur eländet. Hoppet står snarare till den liberale presidenten
Vicente Fox, som i valet för några år sedan äntligen lyckades besegra det genomkorrupta - korruptionen är ett av landets största problem - revolutionärt-institutionella partiet PRI.

Men Mexiko är också en oupphörligen fascinerande högkultur, en korsväg där den spanska kolonialismen, de indianska offerkulturerna, spanska och ett femtiotal indianspråk, barock och maya och aztekiskkultur, kolonialism och postkolonialism ständigt stämmer möte i allt från måleri till arkitektur och litteratur.
Den mexikanska kulturen är inte minst en dödsfixerad kultur, vilken mest manifesteras på De dödas dag, den dag som Malcom Lowry med sådan intensitet skildrade i ”Under vulkanen”, då man bland annat äter godis i form av kranier och skelett, en dag som är en enda dödens karneval, då uråldriga indianska dödsriter blandas med barockens besatthet av förgängelsen och evighetens tomhet, ett arv från de spanska kolonisatörerna.
Hur denna dödsbesatthet tar sig uttryck i litteraturen kunde svenska läsare se i höstas, då Juan
Rulfos klassiska och skrämmande dödsfuga ”Pedro Páramo” utkom på vårt språk.
David Toscana (född 1961) är en av de intressantaste författarna i generationen efter stora namn som Octavio Paz, Carlos Fuentes och Fernando del Paso, och var viss om att han kan sin ”Pedro Páramo” och är väl förtrogen med hela denna märkliga och magiska mexikanska dödsrituella kultur. Det framgår inte minst av den märkliga roman med vilken han nu introduceras på svenska i en förträfflig översättning av Hanna Axén: Klagosång över Miguel Pruneda. Och det är sannerligen en roman som i sin makabra grotesk är en del av den tradition som nyss skisserats - skrämmande, gåtfull, bisarr, ömsom uppsluppen, ömsom sorgsen i sin lamentation över existensens tomhet och meningslöshet.

Miguel Pruneda i Monterrey är en av dessa pinnebergare som vi så väl känner igen från litteraturen, en grå och obetydlig kontorist som tjänat företaget troget under 30 år, ett jubileum som chefen beslutat skall firas. Men Miguel vill inte bli firad, han tycker
att spektaklet enbart är pinsamt och så småningom kommer han att iscensätta sin egen död för att komma undan.
Detta ligger emellertid långt fram i berättelsen, som är så mångfacetterad och vindlande att det är svårt att referera den.
I lägenheten mitt emot, på andra sidan ett schakt, har den åldrade grannen José Videgaray dött i sin länstol. Upp dyker fastighetsskötaren Horacio som anser att Videgarays kropp bör bevaras till eftervärlden. Han menar att denne är en patriotisk hjälte som 1956 dödade en oskyldig amerikansk skollärare som hämnd för amerikanernas intåg i staden hundra år tidigare. Mördare skulle kanske vara ett mer adekvat ord.

Nu konspirerar dock Miguel och hans hustru Estela tillsammans med några grannar och Miguels barndomsvän, journalisten Faustino. Den döde ikläds matadorkostym (han var en aficionado som en gång privat dödade en tjur) och placeras i badkaret. Över kroppen hälls formalin, som emellertid hela tiden måste fyllas på, eftersom det slitna badkaret läcker.
Det är
inledningen till en makaber dödsdans. I närheten ligger en kyrkogård, som var Miguels och Faustinos lekplats när de var barn. Över kyrkogården vilar dödsskuggan tungt och där hittar Miguel ett skelett som han bär med sig hem och så småningom tror är kvarlevorna efter en grannfrus försvunna och antagligen mördade och våldtagna dotter.

Effekterna blir allt mer makabra. Vilka är det egentligen som ligger i gravarna? Är kvarlevorna efter en död tennisstjärna verkligen hans, eller tillhör de en oppositionspolitiker som dog i samma flygkrasch som tennisspelaren 1969, en krasch som i själva verket - spekuleras det i kretsen - var ett attentat beordrat av (den faktiskt existerande) presidenten Diáz Ordaz, som också var ansvarig för massakern på studenter före OS 1968? Förekom det en sådan flygolycka?
Vad är sant och vad är falskt, vad är fakta och fiktion? Det är inte så lätt för läsaren att bena ut, men nu vidtar ett intrikat rollspel - med den allt mer upplöste döde i badkaret som ett slags stinkande
centrum - där de olika gestalterna går ut och in i varandra och gränserna upphävs. Faustino släpar med sig gamla tidningslägg för att man ska kunna gräva i graven, höll jag på att skriva, i det förflutna och på något sätt komma fram till en sanning om de försvinnanden, mord, attentat och gåtfulla dödsfall som genomsyrar berättelsen. Men sanningen drar sig alltid undan. Allt medan Miguel fortsätter sin maskerad.
Över alla dessa gestalter vilar en tung ensamhet, en förkvävande känsla av meningslöshet där döden som lurar överallt är det enda säkra. Tillvaron är sjaskig och sliten som de påvra lägenheter man bebor och ingen har någon djupare koll på det egna jaget. Gåtorna och motiven snirklar in sig i varandra som i en fuga besatt av död och förgängelse.

Det är alltså en grotesk roman som knappast kan läsas annat än utifrån sitt speciella mexikanska perspektiv, skrämmande och nästan deprimerande i sin svartsyn och i sin fixering vid döden. Det är en stark och upprörande läsning, inte alltid lättillgänglig,
bitvis formidabel och lysande. Det ekar i tomheten långt efter avslutad läsning.