Leo Tolstojs sista stora litterära verk Hadji-Murat, skrivet mellan 1896 och 1904, har givits ut i nyöversättning av Barbara Lönnqvist. Översättningen fungerar utmärkt och allt sitter så bra att man gärna skulle vilja läsa texten högt.

Berättelsen utspelar sig i Kaukasus och framför allt i Tjetjenien. Den går tillbaka på verkliga händelser och en verklig person, den tjetjenske hjälten Hadji-Murat. Den historiska bakgrunden är det ryska imperiets erövringskrig i Kaukasus på 1800-talet.
Tolstoj hade liksom tidigare när han skrev om historiska händelser mycket noga studerat källmaterialet och den här gången kände han sitt ämne extra väl: i sin ungdom var han själv frivillig officer i området och han hade också studerat turkiska språk vid universitetet.

Kaukasus står i det ryska medvetandet för det annorlunda, spännande och farliga bergslandskapet till skillnad från de ryska slätterna. Det står även för exilen, eftersom tsaren ofta
skickade misshagliga undersåtar dit. Till det farliga hörde också alla folkslag som stod på krigsfot mot den ryska armén.

Berättelsen handlar om hur Hadji-Murat överlämnar sig till ryssarna, inte för att han sympatiserar med dem utan för att komma undan gerillaledaren Sjamil, vilken han tidigare givit sitt stöd men som visat sig bli allt grymmare. Hadji-Murat har dock sin familj och släkt kvar hos Sjamil och när det inte går att friköpa dem bestämmer han sig för att lämna ryssarna och återinträda i gerillaledarens tjänst. Tillsammans med sina närmaste män blir han dödad av den ryska sidan under sitt flyktförsök och hans huvud visas upp som en krigstrofé.

Det finns två centrum för våldet som är ständigt närvarande i berättelsen: å ena sidan tsaren och å andra sidan den även för läsaren undflyende Sjamil. Nikolaus I framstår i sin grymhet och uppblåsthet som helt i samma klass som Stalin.
Bokens händelser liknar alltså påtagligt vad som sker i Tjetjenien i dag - något som översättaren också påpekar i ett
efterord. De två våldscentrum som står emot varandra gör livet då som nu svårt, ja, outhärdligt för människorna i området.

Boken är upptagen av att skildra det meningslösa våldet och det meningslösa dödandet som också berättelsens huvudperson deltar i. Författarens sympatier ligger kanske mer hos Hadji-Murat än hos de ryska officerarna. Huvudpersonen är klok och betraktar den ryska livsstilen med en klar blick, men samtidigt framstår han i någon mån som den gode vilden, en av den äldre litteraturens stereotyper.

Samtidigt känner man också Tolstojs sympati med flera av officerarna och deras officersvanor med fester, kortspel och kärleksintriger. Tolstojs verk står som alltid mycket nära och samtidigt mycket fjärran den ryska aristokratins överdådiga liv. Visst känner man igen Tolstojs stil och berättarteknik från de stora romanerna ”Krig och fred” och ”Anna Karenina”, men samtidigt finns det något fragmentariserat och ibland rentav osammanhängande i denna berättelse.

Författaren har själv beskrivit sättet att skildra gestalterna som ett tittskåp där de än syns i en mycket positiv dager, än i en mycket negativ. Egentligen kommer vi dem inte in på livet på något djupare sätt, inte ens Hadji-Murat själv. Där finns också något deklarativt som återfinns i nästan hela den sene Tolstojs författarskap.

Det är en mycket läsvärd berättelse, och mycket intressant mot bakgrund av vad som händer i Tjetjenien i dag, men kanske inget mästerverk. Man kan fundera över vad kan filosofen Wittgenstein ha menat när han lär ha sagt till en student att meningen med livet inte gick att finna i hans filosofiska verk men däremot i Tolstojs ”Hadji-Murat”?