Under 1900-talets senare hälft var den tjeckoslovakiska litteraturen heroisk. Ett häpnadsväckande stort antal författare av världsklass – sådana som Ludvík Vaculík, Ivan Klíma, Milan Kundera och Josef Skvorecky – förnyade romanformen, gestaltade Europas historia och det totalitära samhällets tragedi och kostade dessutom ofta på sig en grotesk men oemotståndlig humor i eländets skugga.

I och med sammetsrevolutionen 1989 förändrades allt detta, och alldeles särskilt för svenskspråkiga läsare. Från att tidigare ha varit väl företrädd på svenska försvann den nya tjeckiska litteraturen praktiskt taget helt ur den svenska utgivningen.

När förlaget Tranan nu i sin oumbärliga serie med berättelser från hela världen ger ut ”Tjeckien berättar: I sammetens spår” är endast en av de 15 författarna, Jáchym Topol, tidigare översatt till svenska. Detta trots att cirka hälften av dem redan är i 50-årsåldern och väl etablerade. Gemensamt för alla antologins författare är att de fått sitt genombrott efter kommunismens fall.

Vad är då likt och olikt i den nya tjeckiska litteraturen? Givet är att det stora temat om frihet och tvång har ändrat karaktär och förlorat en del av sin skärpa. Men det lever kvar, till exempel hos Lubomir Martinek, vars novell ”Avskedet” går under huden på en av diktaturen förstörd människa och visar hur de gamla ärren förvrider livet i det nya samhället.

Bekanta känns också miljöerna: Prag eller de tjeckiska småstäderna i mörker, kyla, ogästvänlighet. Ett om klassikern Bohumil Hrabal påminnande inferno i både arbets- och boendemiljöer på samhällets botten skildras av Topol.

Men nya miljöer har kommit till, exempelvis de unga tjeckiska inflyttarnas i ungdomskulturens Berlin, eller den kapitalistiska reklambyråvärlden i Prag. Fortfarande dricks det mycket i tjeckisk litteratur, och den översexualiserade kvinnoskildringen lever på sina håll vidare i den ganska mansdominerade antologin.

Berättartekniskt spänner novellerna över ett vitt fält från olika surrealistiska experiment till traditionell jordbunden epik. Till samlingens roligaste texter hör Anna Zonovás med helt lätt hand tecknade, bara halvt absurda, äktenskapsskildring ”En pistasch, tack!”. De många översättarnas prosa är utan undantag god läsning.