Vad har Karl Asplund och Mikael Wiehe gemensamt? Svaret är förstås att båda med stor publik framgång har använt Titanic som litterär symbol – Asplund i den under flera decennier ofta deklamerade titeldikten i ”Hjältarna” (1919), Wiehe i ”Andraklasspassagerarens sista sång”, vanligen helt enkelt kallad ”Titanic” (1978). Asplund och Wiehe är inte ensamma – ”Det finns egentligen inga gränser för hur Titanickan utnyttjas” framhåller Claes-Göran Wetterholm i sin nya, rikt illustrerade bok om den olycksaliga oceanångaren: Sagoskeppet. Titanics myter, Titanics människor .

Wetterholm är expert på fartyg i allmänhet och Titanic i synnerhet; den nya boken är hans tredje med anknytning till den osänkbara atlantjätten som sjönk på sin jungfruresa 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg. Denna gång berättar han om mytbildningen kring katastrofen, liksom om hur Titanic själv har vuxit till en myt som kan ges skiftande innehåll, men med gemensam inriktning: det tema som kan kokas ned till fraser av typen högmod går före fall. I det avseendet är Titanic verkligen osänkbar som författaren konstaterar i bokens slutord. Kommen så långt har läsaren fått möta ett antal människoöden med anknytning till Titanic. Mer eller mindre falska föreställningar om vad som faktiskt hände och varför har fått sin belysning och den växande mängden referenser till Titanic i filmer, böcker, föremål, mer eller mindre roliga historier samt politiska eller religiösa utläggningar har berörts.

Trots att boken kunde varit gjord med större omsorg – stilistiskt är den långt ifrån fläckfri och den något lösa dispositionen har inneburit en del omtagningar – är den givande. Särskilt när författaren går på djupet med någon enskild fråga följer man fascinerat hans framställning. Det gäller inte minst hans utredning av vad musikerna kan tänkas ha spelat medan fartyget höll på att sjunka. Att det säkerligen inte var ”Närmare Gud till Dig” vet kanske de intresserade redan, även om ”scenen var för bra att avstå ifrån” ännu för James Cameron, som gjorde filmen ”Titanic” (1997) – ett tydligt exempel på hur katastrofen lever vidare som myt med vissa givna byggstenar.