Vissa konstnärer är sina symbolvärldar trogna i decennier. De bebor dem som en gammal lägenhet, de flyttar runt sina möbler och arrangerar dem i nya inbördes relationer. Varje förflyttning blir en hisnande liten uppenbarelse. Lägenheten lämnar de sällan och något större väsen om sina sysslor gör de heller inte för omvärlden. Fönstren finns ju där för den som vill titta in. Konstnären och skulptören Lars-Olof Loeld är just en sådan konstnär. Hans konstnärliga livsrum har länge befolkats av en snäv men färgstark symbolkrets: katter, solnedgångar, dagg, ljus, eld, hav och rosor. En och annan viol har också fått plats. I årtionden har Loeld anspråkslöst prövat deras kombinationsmöjligheter. I botten vilar en övertygelse som uttrycktes redan i titeln till en utställning 1979: ”Gör guld själv!” Loelds symbolkonst har en månghundraårig släkting i alkemins ockulta illustrerade skrifter.

Kanske är detta mest iögonfallande i de små häften med bilder och aforistiska textfragment som han började ge ut på 70-talet. På senare år har de börjat bli tillgängliga för en större publik, bland annat genom mindre utgåvor i samband med utställningar. ”Dagg och evighet” är ett bra tillfälle att stifta bekantskap med denna säregna verksamhet i ord och bild.

Liksom i tidigare böcker fylls ”Dagg och evighet” av fotografier på Loelds bildkonst och skulpturer, oftast fotograferade i sitt ursprungliga sammanhang: ateljéerna i Strängnäs och Sundre. Men även små stycken av trädgården och intilliggande natur dokumenteras. Bilderna suffleras av Loelds gåtfullt poetiska anteckningar.

Rosen som aldrig föreställer rosen

Bilden som är bild i sig

Att bläddra igenom Loelds fototexter är att få följa ett vandrande och ett seende. Vad som synliggörs här, liksom reflekteras i de poetiska fragmenten, är den självmedvetna akten att se på bilder. Om Loeld är alkemist är det i en estetisk bemärkelse. Guldet han fantiserar om ska utvinnas i ögats möte med bilden. Och hans lakoniska anteckningar är recepten.

När Loelds funderingar ibland kan tyckas bli väl esoteriska utmanas de alltid av det självreflexiva draget i de rättframma fotografierna av den egna ateljén. Abstraktionerna bor i en konkret miljö. Det blir ett konstnärligt mikrokosmos av ting och tankar.

I ”Dagg och evighet” finns ett par bekanta aforismer om bilden som har lagrats i många år i Lars Olof Loelds tänkande. De är signifikativa för böckerna i stort. Intrycket är att de vinner nya dimensioner för varje formulering:

Bild är

samlad tid

plan yta

och förväntan