På senare tid har påfallande många av mina jämnåriga medelålders väninnor börjat rida igen. De flesta har liksom jag varit hästflickor i ungdomen, och de flesta slutade precis som jag när de insåg att det fanns ett liv utanför stallet som inte var förenligt med ett sådant omfattande intresse. I dag, när jag hör dem prata om sina favorithästar, ofta med större entusiasm än när de var i tonåren, finns det en känsla av regression över det hela. Återerövrandet av ett förlorat flickrum. Förmodligen är jag bara avundsjuk. Själv har jag inte tagit upp ridningen igen, dels för att det är en dyr hobby men framför allt för att jag vet hur uppslukande den är för mig.

Nina Lekander, författare och kulturskribent, firar medelåldern med att, tack vare ett arv, uppfylla den klassiska barndomsdrömmen om en egen häst och ett hus på landet. Hon funderar fritt och lekfullt kring medelåldern, sitt eget liv och kvinnors förhållande till hästar i en bok som är omöjlig att kategorisera. Är den en essä, ett antal krönikor, en självbiografi? Den är allt det där.

Hon är några och femtio när boken börjar, hon är nyskild och enligt egen utsago färdig med män. Hon har gått in i den tid i livet när man som kvinna upptäcker sig vara osynlig: i alla fall när det gäller den hormondrivna delen av tillvaron. Den känslan beskriver Lekander mycket träffsäkert. En omställning är det: för i hennes liv har sannerligen inte rått någon brist på män och relationer.

Det är – i denna tid av tvåsamhetsideal, monogami och allmän präktighet – något rätt befriande med en kvinna som glatt tillstår att hon faktiskt inte har missunnat sig något alls när det gäller sex, sprit eller andra mer eller mindre onyttiga njutningsmedel. Hon missunnar sig inte heller tillfredsställelsen i att få vara bitchig mot sitt ex som mycket snart efter skilsmässan bildar familj med en betydligt yngre kvinna och dessutom har mage att förvånas över att Nina Lekander inte vill delta i familjelyckan.

Varvat med de personliga reflektionerna kring åldrandet och det avslutade äktenskapet skriver Lekander om hästar. Människans – och framför allt kvinnans – förhållande till hästen tar hon som utgångspunkt för funderingar kring hierarkier, ledarskap och kön, och kanske framför allt frihet och bundenhet. Några spikraka svar kommer hon inte fram till, detta är en bok som prövar tankar i tvära kast, såväl de djupa som de mindre avancerade. Lekander drar sig inte för att stundtals vara både låg, banal och bitter, men man ska inte låta sig luras av hennes pratiga och slängiga stil. Ett av hennes särdrag som skribent har alltid varit just den där skenbara ”skiter väl jag i”-attityden, som vid närmare granskning oftast visat sig vara både omsorgsfull och vass.

Finns det också en frihet i åldrandet och hur ser den friheten i så fall ut? Det är en fråga Lekander återkommer till. Det trösterika svaret är ja. Lekander ser någonstans en ”befrielse i klimakteriet, den där osynligheten som något lite lugnande för oss som aldrig kunde sluta kråma oss för män medan vi var snygga, fertila och syntes alldeles tydligt”. Trots en kropp som är ”devalverad” och ”stadd i förruttnelse” finns i alla fall en viss rätt att vara självupptagen och excentrisk.

Jag vet inte varför formuleringar som dessa – och i förlängningen hela den här boken – roar mig så obeskrivligt. Kanske för att Lekander med ålderns rätt tillåter sig att vara precis hur yvig och inkonsekvent som helst. Hur feministiskt är det, med dagens mått mätt, att erkänna att man ägnat en stor del av livet åt att kråma sig för män?

Det är så den där friheten ser ut. Att slippa. Jag får en inre bild av Nina Lekander på sin häst Alegre, galopperande bort mot horisonten (hon använder inte hjälm heller skriver hon, och det tycker jag däremot är riktigt dumt), äntligen återfödd till det könlösa, eller åtminstone enkönade, tillstånd som hästlivet i barndomen en gång var. Glad över att äntligen få slippa vara kvinna.