Samuel Charters är en av de stora amerikanska skivproducenterna. Hans inspelningar av blues, klassisk jazz och folkmusik har bidragit till att forma bilden av amerikansk musik för flera generationer lyssnare.
Men han har också varit en flitig författare. Redan 1959 skrev han sin första bok om deltabluesen, ”The Country Blues”, som fyra år senare följdes av hans analys av blueslyriken i ”The Poetry of the Blues”. Förra året gav han ut en bok om New Orleans-jazzens historia, ”A Trumpet Around the Corner”.
Sedan lång tid har Samuel Charters mestadels levt i Sverige, och på 70-talet producerade han också serien ”The Legacy of the Blues” för det då svenskägda bolaget Sonet. Han producerade även flera skivor med bluesartister som var på turné i Sverige, däribland den fine gitarristen och sångaren Otis Rush.
Men New Orleans-musiken har varit Samuel Charters stora kärlek, i alla fall musikaliskt. Han levde i New Orleans större delen av 50-talet, då han spelade in de kvarvarande av stadens jazzpionjärer. Den historien berättar han i boken ”New Orleans”, som nu ges ut på svenska i Olle Thörnvalls översättning.
Men det är bara en linje i boken. Dess underrubrik ”Staden, stormen, musiken” antyder ett bredare syfte. Utgångspunkten är Charters besök i New Orleans då staden sakteliga återfick sitt liv efter Katrina, och han vill också ge en mer samlad bild av staden New Orleans och dess kulturella egenart. Det är mestadels givande läsning. Det som kan ge ett splittrat intryck kan också beskrivas som charmfull associationsrikedom, när Samuel Charters ibland ganska tvärt skiftar perspektiv och hoppar från vår tid till minnen från 50-talet.
Men det är när han skriver om musiken och dess miljöer som Charters är allra bäst. Hans minnen av tidigare generationers musikerliv återkallar New Orleans-jazzens skilda storhetstider, men de ger också en klangbotten för hans beskrivning av dagens musikscen i staden.
Charters bild av dagens scen är dock pessimistisk. Han skriver att de flesta, något yngre jazzmusiker från New Orleans som fått ett genombrott tvingats lämna staden, till exempel bröderna Marsalis, Terence Blanchard och Nicholas Payton.
Charters konstaterar lakoniskt att stadens smeknamn, ”The Big Easy”, inte bara står för en tillbakalutad attityd, utan även för en lättja som hämmat många begåvade musiker.
Men många finns kvar, och Charters skriver med kärlek om Mardi Gras-banden som tar sina namn efter indianstammar (The Wild Tchoupitoulas är det mest kända) och de yngre brassbanden (The Dirty Dozen Brass Band, The Rebirth Brass Band), men även om mer progressiva musiker som Johnny Vidacovich, som förenar New Orleans-jazzens traditioner med en friare improvisationskonst.
Så långt är det en njutning att läsa boken. Den är inte lika bra när Samuel Charters renodlar ett politiskt perspektiv i kritiken av de federala myndigheternas bristande beredskap för katastrofen. Då förlorar Charters sin unika röst. Han blir blott en i kören, när han annars tar förstastämman med suverän auktoritet och elegans.
