En amerikansk ”Krig och fred” för 2000-talet. Kanske var det en sådan Jonathan Franzen föresatte sig att skapa när han skrev ”Freedom” – fylld med blinkningar till Tolstojs mästerverk är den hur som helst. Den utkommer nästan tio år efter ”Tillrättalägganden”, boken som blev Franzens stora genombrott och som mer än någon annan roman kom att representera det brett upplagda och socialrealistiska berättandets återkomst i den amerikanska skönlitteraturen. Och som raskt delade upp läsarna i två diametralt motsatta läger: de som hyllade honom som romankonstens räddare i nöden och de som såg honom som en uppblåst besserwisser.
För några år sedan kom ”Den obekväma zonen”, en så tradig och självgod memoarbok att jag trots att jag tillhörde dem som uppskattade ”Tillrättalägganden” nästan var redo att byta sida.
Men med ”Freedom” är han tillbaka i högform igen. Här, precis som i den förra romanen, står en amerikansk medelklassfamilj i centrum, vars liv och öden får belysa det omvälvande decennium vi just har genomlevt.
Inledningskapitlet är ett litet mästerverk helt i egen rätt. Här möter vi paret Walter och Patty Berglund i ett svepande och av grannskvaller färgat panorama över det liv de skapar med barnen Joey och Jessica i en gentrifierad stadsdel i St Paul. Patty är en före detta basketstjärna som efter en knäskada med liv och lust satsar på att bli heltidsmamma och hemmafru. Walter är en miljöengagerad jurist med gott hjärta och en stor dos undertryckt vrede. Liberaler ut i fingerspetsarna båda två, präktiga, sopsorterande och kulturellt intresserade – och båda fast beslutna att bryta med det liv som deras respektive bakgrund och arv har förutbestämt dem för.
Men varför flyttar tonårssonen plötsligt hemifrån och in hos den okultiverade och republikanska grannfamiljen? Och har Walters bästa vän, den karismatiske rockmusikern Richard Katz, något ansvar för att äktenskapet börjar knaka i fogarna?
Några av svaren kommer i bokens starkaste och litterärt mest intressanta del, som utgörs av den självbiografi som Patty på sin terapeuts anmodan skriver i tredje person och utan avsikt att någon ska läsa den. Därefter förgrenar sig romanen mellan de olika gestalterna och mellan olika tider och platser. Dottern Jessica förblir rätt anonym, men alla de övriga får vi komma in under skinnet på, och de är alla på sina olika sätt väl värda att lära känna.
Men romanen är lika mycket ett fullödigt och bitvis rasande porträtt av USA under Busheran – och av en värld på väg mot en miljö- och befolkningsmässig katastrof. ”Freedom” är både fängslande och tänkvärd, men därmed inte sagt att den inte har sina skavanker. Som författarens tendens att klämma i med två eller tre metaforer där det gott och väl hade räckt med en. Eller hur han halvvägs låter berättelsen sväva ut i alldeles för många riktningar innan han lyckas få pli på den igen lagom till det gripande slutkapitlet.
Eller att det någonstans inom Jonathan Franzen verkar dväljas en kverulantisk liten farbror som gärna hemfaller åt mångordiga utläggningar om allt han störs av eller oroar sig för i vår fragmenterade och jagcentrerade samtid.
Att han sätter fingret på verkliga och angelägna problem – som miljöförstöring, överbefolkning, konsumtionshysteri och ohejdad tillväxt – hindrar inte att hans föreläsningar, om än lagda i munnen på romangestalterna, bromsar upp och tynger ner skeendet.
Lyckligtvis lever denna inre gnällspik sida vid sida med en gudabenådad berättare, som med stor klarsyn och psykologisk skärpa förmår gestalta sina teman och idéer och ge dem konkret förankring i människor av kött och blod. Franzen låter familjen Berglund bli det mikrokosmos där det omgivande samhället speglas och skärskådas. De är alla med eller mot sin vilja kuggar i ett maskineri som de inte kan styra eller knappast ens ana de verkliga konturerna av.
Inte minst gäller det Walter och Joey, som utifrån motsatta ideologiska utgångspunkter faller offer för samma slags cyniska och pengahungriga maktstrukturer. Friheten är ett tveeggat svärd, tycks Franzen mena, och den individuella frihet som amerikaner i alla tider hyllat och eftersträvat är inte möjlig annat än på någon annans eller något annats bekostnad.
Kanske är det Patty, den socialt minst utåtriktade i familjen, som till slut inser detta klarast av dem alla. Hon, som när hon äntligen tycker sig ha erövrat den frihet hon så hett har åstundat, tvingas inse att den personliga friheten inte sällan går hand i hand med ensamhet. Så utmynnar ”Freedom” i en oväntad hyllning till den ack så svårmanövrerade tvåsamheten och till den lilla samhällsinstitution som stavas familj. Franzen må drivas av en vilja att nagelfara samtidens strömningar och fenomen – något han också besitter en ovanligt finkalibrerad radar för. Men det är för de enskilda människorna hans hjärta klappar och brinner, och det är hans insiktsfulla känsla för deras längtan, mod, ynklighet och absoluta mänsklighet som gör det så givande att läsa honom.
