Avrättningen av Jacob Johan Anckarström skildrade Ernst Brunner in i gräsligaste detalj i sin Bellmanroman ”Fukta din aska” (2002): halshuggning, stympning, styckning och skändning av kroppen. Han lät sin jagberättare Bellman med barn bli vittnen till händelsen, och huruvida det finns historisk grund för just det behöver inte bekymra vare sig författaren eller läsaren av en roman.
För sin nya bok har Brunner valt en annan form. ”Historien i sin helhet” står det anspråksfullt under titeln. Nu är den som bevittnar avrättningen publicisten Gjörwell, mannen som ansvarade för mycket av den kungliga censuren och propagandan, tidigare den faderlöse Anckarströms förmyndare.
Ingen fiktion här: Brunner håller sig till autentiska källor, brev, memoarer, rättegångshandlingar och så vidare.
Allting blir inte spännande, somliga redogörelser prövar läsarens tålamod. Bevarade uppgifter gäller mindre ofta människors tankar och känslor än hur många lass hö som bärgades på en viss åker, hur rummen var disponerade i byggnader, vilken färg det var på tapeterna eller hur mycket tyg skräddarräkningen upptog för skarvning av kungens byxor inför riksdagen i Gävle (nya midjemåttet 113 cm). Trivialt och betydelsedigert blandas, men dramatiken i skeendet räcker ändå för att fånga intresset.
Det är svårt att av Brunners framställning få någon riktig uppfattning om hur pass organiserat attentatet på maskeradbalen var. I varje fall framgår att alltihop kom av sig därför att kungen inte dog omedelbart, först verkade skottet bara ha skadat honom lindrigt och ögonblicket då de sammansvurna skulle gå till aktion kom aldrig. Många inom adeln och militären var direkt inblandade i saken, ännu fler hade känt till planerna utan att röja dem. Gustav III själv var så övertygad om att hans bror, sedermera Karl XIII, låg bakom att han vägrade släppa in denne sin ”baneman” till sin dödsbädd.
Anckarström hade tänkt ta sitt liv så snart han sett kungen död. Som det nu blev försökte han inte fly utan stannade i sin bostad tills han greps. Han erkände omedelbart och tog på sig hela ansvaret för dådet. I den skriftliga bekännelse som Brunner återger förklarar Anckarström sin handling med att kungen hade brutit den överenskommelse han slutit med sitt folk i 1772 års regeringsform då han börjat uppträda som envåldshärskare, han hade börjat krig på egen hand och orsakat tusentals människors död till ingen nytta, ännu fler hade gått under genom statens misshushållning. Genom att döda kungen skulle han rädda sina landsmän. Ändamålet var gott, och han ångrade inte vad han gjort.
Det finns något nästan besynnerligt rakryggat hos den ensamma gestalt som avtecknar sig i dessa dokument (något rent asperger-rakt, kan den sentida läsaren tänka).
Fler av de sammansvurna blev dömda och straffade, ett par begick självmord, några landsförvisades för livet, men Anckarström var den ende vars dödsstraff gick i verkställighet, efter tre dagars offentlig spöslitning. De som känt honom skyndade att utmåla honom som en alltifrån barndomen grym och brutal natur. Att framställa honom som ”en ensam galning” låg både i de medskyldigas och i myndigheternas intresse.
Ernst Brunner är ingen objektiv historiker, hans ärende är uttryckligen att upprätta Anckarström. Lika tendentiös i motsatt riktning är skildringen av GustavIII. Det är inte just tjusarkungen som möter här. Flera gånger understryks hans fetma, hans dåliga tänder och otäcka andedräkt och ännu oftare hans skamlösa leverne med unga män. (Doktor Glas-problematik: är det mindre orätt att mörda en frånstötande person än en tilldragande?) Alldeles som en pendang till de samtidas illvilliga historier om att gossen Jacob Jan brukade plåga råttor återger Brunner en anekdot om hur kronprins Gustav roade sig med att dränka djur i ett vattenfall, nedtecknad av en i sällskapet: ”Han lät däri kasta en galt, en gås och en katta, och var rätt löjligt att se deras åtbörder.”
Brunners bok är absolut läsvärd men ska inte tas som ”historien i sin helhet”. Användbarheten begränsas av att den saknar notapparat, källorna flyter oftast okontrollerbart ihop med berättartexten. Det är synd, så mycket arkivforskning som ligger bakom. Att Brunner skulle ha gjort helt nya historiska upptäckter blir jag inte övertygad om.
Här och där tvivlar jag även på hans språksäkerhet, både i översättningar av gustavianernas franska och i tydandet av dokument (till exempel ”matlag” som måste vara ”mantal”), ibland rentav i hans egna ordval: varför väljer han att kalla sin huvudperson ”kungamördaren” istället för ”Anckarström” redan långt före mordet, ja, innan han ens var född, då hans mor ”gick välsignad med kungamördaren”? Bisarr effekt.
Som litterär äreräddare av Jacob Johan Anckarström är Ernst Brunner inte heller pionjär. Sophie Elkan skrev redan för hundra år sedan romanen ”Anckarström”, som ännu finns att låna på bibliotek och som inte lämnar något att önska i fråga om inlevelse och sympati.
