Inte en boksäsong utan ett digert populärhistoriskt verk av den osannolikt produktive Herman Lindqvist . Skam den som tänker illa därom – till hans stora förtjänster hör att han bidragit till att intresset för historia blivit närmast en folkrörelse. Nu har han tagit sig an ett av de märkligaste svenska ödena, nämligen Karl XIV Johans (1763-1844), eller Jean Baptiste Bernadotte som han ursprungligen hette (författaren har valt att kalla honom bara Jean, eftersom det var så han alltid presenterade och skrev sig själv). Det är en typisk lindqvistare, entusiastisk och medryckande, ibland för psykologiserande och med en och annan kliché (”tycktes omedelbart anslå Bernadottes sydfranska trubadur- och romantiksträngar”) och med en källkritik av slaget ”ska”, ”lär”, ”det sägs” och ”påstås”. Men sådant hör ju populärhistoriken till; i huvudsak är det mycket underhållande läsning, även om Lindqvist återanvänt en hel del material från tidigare böcker.

Berättelsen om den förste Bernadotten på Sveriges tron, han som på sitt dödsläger menade att ”ingen har fyllt en bana liknande min” är väl känd och här ges ingen ny bild av den enkle borgarsonen från Pau som med flit och energi steg i graderna, blev en av Napoleons marskalkar och slutligen kung av Sverige och Norge. Han lär (ursäkta) för övrigt ha sagt, att ”en gång var jag marskalk av Frankrike, nu är jag bara kung av Sverige och Norge”. Så kan det gå.

Framställningen är rik och utförlig, med många av de dramatiska effekter som Lindqvist älskar. Det är ingen heltäckande biografi, den gör halt när Bernadotte blir kung 1818, plus en liten epilog.

Bernadotte var knappast någon av de mest lysande militärerna, men han var noggrann och idog. Ett fatalt misstag i strid får ändå tillskrivas honom. När Sverige så småningom tillsammans med de allierade hamnade i krig med Napoleon ransonerade han de svenska trupperna vid slaget vid Leipzig 1813 nära nog till osynlighetens gräns.

Lindqvist beskriver målande rivaliteten mellan Napoleon och Bernadotte och det är möjligt att Bernadotte kunde ha gått segrande ur maktintrigerna som gjorde Napoleon till förste konsul och sedan till kejsare – om han inte hade varit en så rekordelig karl och obenägen till intriger. Förhållandet till Napoleon var ständigt både komplicerat och infekterat. Att det inte blev ännu mer infekterat berodde på att Napoleon var synnerligen släktkär – Bernadottes blivande drottning Désirées (sedermera Desideria) syster var gift med en av kejsarens bröder.

En enastående bana dock, och när norrmännen skulle kväsas 1814 ledde han Sverige i det som hittills är dess sista krig. Han, sydfransmannen, anpassade sig någorlunda väl till livet i Ultima Thule, även om han regerade från sängen och aldrig lärde sig svenska. Jag har tänkt att han kanske lät som kommissarie Clouseau när han läste trontalet med fonetisk skrift inför riksdagen. Hans drottning anpassade sig aldrig till det arktiska livet utan kamperade klokt nog i huvudsak i Paris, innan hon 1823 återförenades med sin man inför sonen Oscars bröllop. Hon kom att bli kvar i Sverige, och överlevde Karl XIV Johan med 16 år.

Av alla ätter, furstehus och stater som uppstod i den franska revolutionens och Napoleontidens spår, är det bara huset Bernadotte som fortfarande regerar, som Lindqvist vackert skriver, ”samma gren av samma familj… fortsatt att regera över ett fritt folk och självständigt rike i två hundra år”.

Se det är en riktig saga.