”Bara det som kommer till mig i vilket fall som helst, oberoende av mina ansträngningar, är värt att utforska.” Citatet möter läsaren i Javier Marías sällsamma roman från 1998 som nu utges i inspirerad översättning av Karin Sjöstrand. En så lättjefull hållning till kunskap kan tyckas frivol, men ingen behöver tvivla på att berättaren menar något också när han på andra ställen säger att han ”aldrig förväxlat fiktion med verklighet”. Denna komplexa attityd till sanningen utmärker den sene Marías. Hans vindlande flätstil med omtagningar och pseudopreciseringar – ”Strax innan eller strax efter hade jag fått eller fick jag höra...” – är utvecklad för att hantera den trafik mellan dröm och historia som författaren behöver kontakt med, eftersom det är den som med åren har blivit hans huvudämne.
Utgångsläget är att den med Javier Marías identiske berättaren i ”Tidens mörka rygg” föresätter sig att skriva vidare kring romanen ”Alla själar” som han menar blev felaktigt läst som nyckelroman på sina håll. Den boken, utgiven på svenska 2008, bygger på författarens erfarenheter som gästlärare i spansk litteratur i Oxford åren 1983–85. Några oxonianska ”dons” tyckte sig emellertid bli skildrade på ett mindre smickrande sätt. Till och med den enda romanfigur i ”Alla själar” som säkerligen (sägs det i ”Tidens mörka rygg”) är fiktiv, berättarens älskarinna Clare Bayes, blev förknippad med en viss verklig kvinna.
Ganska snart förstår man dock att det står mer på spel i ”Tidens mörka rygg” än några läsares mer eller mindre belåtna igenkännande av sig själva. Den här boken kom genast att i Spanien bli föremål för en diskussion om romankonstens gränser. Marías som aldrig gjort någon hemlighet av sitt missnöje med romankonventioner tycktes här gå längre än någonsin i bristande respekt för handling, konsekvens, tematisk enhetlighet, dramaturgi, personteckning och så vidare. Frågan är, sade somliga, och bland dem författaren själv, om det ens är en roman.
Marías kallar boken falsa novela (oäkta roman), men i mitt tycke har mikroprosaexperten Fernando Valls helt rätt när han (i tidskriften Quimera, juli 1998) säger att det naturligtvis är en roman vi har att göra med. Man måste bara, bortom alla påståenden om romanens död, ha klart för sig det uppenbara: vi kan inte fortsätta att berätta på samma sätt hela tiden.
Inte desto mindre har boken en annan aspekt som inte så mycket gäller glädjen inför infall och tillfälligheter, utan snarare tidens tyngd och allvar. Titeln härrör från Shakespeares ”Stormen”, där Prospero säger: ”Vad ser du i dunklets fordom annars, tidens svalg?” (Åke Ohlmarks översättning). Marías själv och andra har tolkat in många tidskvaliteter i originalets gåtfulla ”the dark backward and abysm of time”: tidens baksida, tidens avgrund, den reversibla tiden som har med återkomst att göra, men också den ohjälpligt förgångna tid som försvinner bakom vår rygg.
En sak är att Marías, liksom varje likasinnad läsare, roar sig kungligt med allehanda bibliofila äventyr och häpnadsväckande anekdoter om förlupna kulor, irrande legosoldater och annat stoff för fåtöljresenärers fantasi. Den andra sidan av detta lärda lättsinne är att Marías i och med denna bok börjar röra vid djupt personliga minnen och skuggor av minnen.
Dessa minnen gäller en död broder, faderns yrkesförbud, mordet på en morbror och annat som han mediterar över med stor detaljrikedom i romantrilogin ”Tu rostro mañana” (Ditt anlete i morgon, 2002–2007) som på många ställen förebådas i ”Tidens mörka rygg”.
I dagens Spanien räknas trilogin till strömningen ”nya romaner om inbördeskriget” och i dess ljus ser man tydligare än tidigare att Marías genrebrytande mästarprov från 90-talets slut också är en arbetsbok där många viktiga linjer i författarskapet konvergerar.
