Varför blir den ena författaren hågkommen, medan den andra blir bortglömd trots en kvalificerad litterär produktion? Särskilt kvinnor har haft svårt att få en plats i det litterära minnet – många kvinnliga författare som var verksamma under 1930-, 40- och 50-talen är idag bortsopade ur litteraturhistorien. Några har upptäckts på nytt, som Stina Aronson och Rut Hillarp.
Till de nästan glömda hör poeten Ebba Lindqvist (1908–1995), som en gång nämndes i jämnbredd med Karin Boye. Kanske är Boye i just det fallet en del av problemet: hennes odiskutabla storhet har kommit att överskugga generationskamraten. Också betydande författare kan bli bortglömda, om de råkar befinna sig i fel sällskap. Strindbergs generationskamrater, inte minst de kvinnliga, har alla kommit att hamna i litteraturskugga.
I nyare översiktsverk är Lindqvist vanligen inte med alls, eller i bästa fall omnämnd i förbigående. Ebba Witt-Brattström refererar i sin avhandling om Moa Martinson (1989) till den ”manschauvinistiska strategi”, med marginalisering av kvinnliga författare, som har beskrivits av Sandra M Gilbert och Susan Gubar apropå engelskspråkig 1900-talslitteratur, och finner resonemanget tillämpbart också på svenska förhållanden. Men inte ens i ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria” (band 3, 1996) får Ebba Lindqvists författarskap annat än en mycket summarisk behandling.
Sedan ett decennium tillbaka finns ett Ebba Lindqvistsällskap, som tidigt tog initiativ till utgivning av Lindqvists samlade dikter: ”Hon som älskade havet” (Warne förlag; första upplagan 1997, andra upplagan 1999). Till 100-årsminnet av hennes födelse utgavs förra året Kvinnan och havet. Ebba Lindqvist – liv och dikt (Warne förlag) av Birgitta Bergsten , som 1989 disputerade på en avhandling om Elisabet Hermodsson
”Inga priser som jag fått har firats. / Mitt liv var alltid detsamma – / efter varje uppläsning – / att återvända till disken –”. Så skriver Ebba Lindqvist själv i några lyriska notiser sent i livet som citeras av Bergsten. I samma notissvit talar hon om den tystnad som hennes diktsamlingar har förbigåtts med – ett efterhandsperspektiv som ter sig oväntat bittert, om man ser till den recensionsförteckning som ingår i Bergstens bok.
Över huvud taget visar den värdefulla bibliografi som Bergsten har sammanställt att Ebba Lindqvist är väl representerad i antologier – dock inte i Lars Gustafssons ”Svensk dikt” (senaste upplagan 1995) eller i Jan Olov Ulléns ”De bästa svenska dikterna” (2007) – och att hon ofta har blivit tonsatt. Hennes poesi har alltså varit spridd och de två slutsålda upplagorna av hennes samlade dikter säger åtskilligt om hennes ställning bland läsarna idag.
Och ändå – att Ebba Lindqvist har hamnat i litteraturhistoriens marginal är uppenbart. Bergsten befarar att man alltför ihärdigt har poängterat anknytningen till hennes barndoms Bohuslän, vilket skulle ha spelat en roll för marginaliseringen. Men varför har inte samma sak i så fall skett med författare i den närmast föregående generationen som Skånepoeterna Anders Österling och Vilhelm Ekelund, Bergslagens diktare Hjalmar Bergman eller de stora Smålandsromanernas författare Elin Wägner? Någon generation före deras hade en hel litterär strömning, 90-talismen, burits fram just på grund av det regionala, då bland annat Värmland och Dalarna fick en plats i såväl litteraturhistoria som bland läsarna tack vare Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt och andra.
Kan det vara så, att det i höjd med Boye och Lindqvist till följd av samhällsutvecklingen har inträtt ett mer urbant synsätt, som innebär marginalisering av författare som uppfattas som regionala, i all synnerhet om författarskapen speglar en på något sätt lantlig miljö? Flera av de populära kvinnliga prosaförfattarna i Lindqvists generation anknöt till en mer eller mindre preciserad landsbygd och har i efterhand gärna skjutits i bakgrunden som allmoge- eller bygdeskildrare, till exempel den Närkeförankrade Irja Browallius, som ändå har en viss litteraturhistorisk position.
Kanske har Ebba Lindqvist, förutom på grund av sin påstådda regionalism, hamnat i bakgrunden av bara farten och till följd av trängseln på Parnassen, när Karin Boye redan tycktes ha fyllt kvinnokvoten på poesisidan. Och kanske är det först i en följande generation som det regionala åter blir intressant, och då som en spegel för det universella – se exempelvis bland prosaisterna Sara Lidman och bland poeterna Anna Rydstedt. Idag, när inte minst kvinnliga deckarförfattare uppmärksammas för sina preciserat lokala beskrivningar, antingen det handlar om Camilla Läckbergs Bohuslän eller Mari Jungstedts Gotland, har intresset för det regionala vuxit ytterligare.
Som ett tecken i tiden firar Warne förlag sitt 25-årsjubileum med att ge ut den visserligen ojämna och alltför snabbproducerade Kvinnornas Sverige. En underbar resa , redigerad av Agneta Sandelin och Inger Ärlemalm, där 13 kvinnliga bidragsgivare lyfter fram märkliga kvinnor landskap för landskap. Inte oväntat är många av dessa minnesvärda kvinnor just författare, som på olika sätt har bidragit till att levandegöra de landskap som har varit deras, och som glömda av litteraturhistorien lever kvar i det lokala minnet. Margit Friberg (Öland), Astrid Väring (Västerbotten) och Berit Spong (Närke – fast hon borde i första hand ha nämnts i avsnittet om Östergötland) är tre exempel.
I avsnittet om Bohuslän får Ebba Lindqvist sällskap av sin mycket annorlunda 1800-talskollega Emilie Flygare-Carlén, författare till frodiga romaner i Dickens anda. Hon hörde i sin egen tid till de stora, men blev mer och mer betraktad som en underhållningsförfattare – och delade därmed det öde som drabbade många av 1930- och 40-talens kvinnliga författare – till dess hennes stjärna åter har börjat stiga, en ovanlig utveckling.
Av bibliografin i Bergstens bok om Lindqvist framgår att samlingsvolymens två upplagor, till skillnad från diktsamlingarna, fick mycket få recensioner, men på något sätt har boken ändå nått sina läsare. Hur? Är det så ironiskt att Ebba Lindqvists författarskap dels hamnade fel i tiden, dels har fått spridning framför allt i den region som Birgitta Bergsten befarar att hon alltför mycket har förknippats med? I så fall måste man betrakta Lindqvists läsekrets som mycket minnesgod, eftersom hennes författarskap i stort sett upphörde redan 1966 – och man undrar vad som hade hänt om hennes namn faktiskt hade hållits vid liv av ett större litterärt minne än det geografiskt lokala.
Bergsten gör för sin del allt för att öppna perspektiven på Lindqvists poesi, bland annat genom att knyta den till det universella havet med all dess symbolik istället för till den lokala kustremsa som hon har identifierats med. Grundligt poängterar hon hur Lindqvist vänder på myter och sagor – poeten som klagade över sin gråa diskvardag vände fram den feministiska avigan i till exempel Orfeusmyten, när hon lät Eurydike deklarera att Orfeus aldrig hade tagit reda på om hon faktiskt ville återvända från dödsriket till jorden.
Bergstens jämförelser av Lindqvists dikter med dikter av Södergran och andra är väl inte alltid övertygande och framställningen är ibland oslipad och lite spretig, men boken har sitt stora värde som en grundlig introduktion till författarskapet. Inte minst har Bergstens möda när det gäller att lyfta fram den så anonyma författarens biografi varit framgångsrik.
Marginaliserad för att kvinnokvoten på Parnassen aldrig har stått i proportion till antalet författare, marginaliserad för att hon kom att betraktas som regional – kanske är det så. Nu borde den tiden definitivt vara över. Birgitta Bergstens bok visar att Ebba Lindqvists författarskap har mycket att ge många läsare, alldeles oavsett om man söker landskapets spegel eller det tidlöst universella.
Kvinnor och kanon
Anna Williams konstaterar i ”Stjärnor utan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet” (1997) att kvinnliga prosaister i allmänhet har behandlats mycket snålt i litteraturhistorien.
En av de en gång mycket lästa och idag glömda landsbygdsskildrarna skriver Maria Nilson om i sin avhandling ”Att förhålla sig till moderniteten. En studie i Gertrud Liljas författarskap” (2003). Om Stina Aronson kan man läsa i bland annat Petra Broomans ”Detta är jag. Stina Aronsons litteraturhistoriska öde” (2001) och Caroline Graeskes avhandling ”Bortom ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap” (2003).
Om Rut Hillarp och hennes kvinnliga generationskamrater – se Annelie Bränström Öhmans avhandling ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism” (1998).
