Redan på första sidan i sin tredje roman kritiserar Johanna Thydell sin egen genre och rackar ner på gestalter av den typ hon själv skapat med sådan framgång. Hennes huvudperson Nora Jonasson tycks vara problemfri och det framhålls tydligt att flickan inte är skilsmässobarn, har alkoholiserade föräldrar eller mist någon hon älskar. Inte heller är hon anorektiker eller skär sig i armarna – fast utan ambitioner är hon tyvärr.
När nu Thydell experimenterar med att göra en sådan menlös sjuttonåring till jag-berättare i ”Ursäkta att man vill bli lite älskad”, vill hon visa att också en jagsvag person påverkar sin omgivning. Med en språklig frenesi som kommer läsaren att tappa andan, kastar hon sig in i en karaktärsstudie byggd på dialog och inre monolog, uppfångad i impressionistiska ögonblicksbilder och fylld av jargong men rik på galghumor och självironi.
Det är detta vildsinta språk som lyfter boken och fångar uppmärksamheten, så att det tar tid innan Noras karaktär mejslas fram. Men plötsligt blir hon faktiskt mitt i synen skälld för att sakna identitet. Ensam existerar hon inte – andra måste bekräfta henne. Hon vill bli älskad, det kvittar av vem.
Så börjar Noras självrannsakan, som är knivskarp och fylld av humor. En originell berättelse, därför att författaren lyckas hålla spänningen vid liv trots att den enbart är knuten till flickans inre utveckling. Den yttre miljön, några gymnasisters vanliga liv med skola och fester och dejting, är som den brukar men Noras väg till mognad är nyskapad.
Det dras en parallell i boken till en annan Nora, Ibsens i ”Ett dockhem”. Thydell understryker sambandet och menar att pjäsen fortfarande behövs för att medvetandegöra osjälvständiga kvinnor. Men hur många av dagens tonåringar når vi med Ibsens problematik?
