Mikael Niemi (född 1959) växte upp i Pajala, nära den finska gränsen. Hans teaterpjäs ”Jag gjorde Vietaskuppen” har premiär på Norrbottensteatern 30/9.
Det finns författare som redan i titlarna på sina böcker lyckas ringa in särarten i både det enskilda verket och i hela författarskapet. Mikael Niemi tillhör definitivt denna skara. Smaka på följande urval: ”Näsblod under högmässan” (1988), ”Änglar med mausergevär” (1989), ”Populärmusik från Vittula” (2000), ”Svålhålet” (2004).
Redan i titlarna framträder några av de viktigaste ingredienserna i Niemis poetik. Kollisionen mellan till synes väsensskilda företeelser, förkärleken för det groteska, korsbefruktningen mellan högt och lågt, ifrågasättandet av förgivet tagna moraliska, estetiska och geografiska hierarkier. Och, naturligtvis, humorn.
Det finns ingen anledning att revidera denna bild när Niemi i dag utkommer med sin nya roman Mannen som dog som en lax. Viss anledning till oro var kanske befogad när man fick höra att nu även Niemi hade skrivit en deckare - de författare som inte valt att pröva lyckan i genren börjar bli lätträknade.
Men Niemi har inte ”sålt sig” eller kompromissat bort sin egenart. Han har förvisso skrivit en deckare som torde tilltala åtminstone de mera frisinnade av genrens konnässörer. Men han har också skrivit en flödande rik samtidsroman som med närmast kuslig precision pekar rakt in i några av våra mest aktuella och brännande samhällsproblem. Alla som älskat Niemis tidigare böcker kan också vara lugna: den egensinniga stilen, det vildvuxna och härligt groteska innehållet, och det märgfulla språket - allt är intakt också i den nya romanen.
Men man kan ändå ana en förändring, som måste ses som en utveckling snarare än ett brott, inom ett ovanligt konsekvent författarskap. Denna förändring är svår att ringa in. Det handlar om tempot, som nu tillåts vara långsamt, riktigt långsamt, när berättelsen så kräver. Det handlar om språket, som liksom tidigare tilllåts pendla mellan de mest skilda tonlägen, idiom och stilnivåer, men som nu präglas av en annan eftertänksamhet, ett slags lågmäld självreflexion.
En gammal och extremt osympatisk gubbe hittas brutalt mördad i sitt hem i Pajala. Som i så många deckare som utspelar sig på landet krävs polisiär förstärkning från huvudstaden. Den unga polisen Therese Fossnes från Rikskriminalen gör entré, fullt inställd på att möta alla de fördomar om nollåttor som sägs prägla norrlänningar i allmänhet och tornedalingar i synnerhet. Visst blir det en del gnissel, men rätt så snart blir hjältinnan varse att kulturkrockarnas logik varken är så enkel eller logisk. Inte så att tornedalingarna skulle utmärka sig genom att vara speciellt öppna och toleranta mot främmande. I det avseendet är de varken bättre eller sämre än några andra. Men de vet någonting om främlingskap och förtryck som Therese inte vet.
Parallellt med, och efterhand oupplösligt sammantvinnat med, mordutredningen aktualiseras frågan om Sveriges behandling av de inhemska etniska minoriteterna. Mordet på gubben, en rabiat motståndare mot det tornedalsfinska språket meänkieli, vidgas till att handla om majoritetskulturens försök att assimilera, normalisera, och i en del fall utplåna, det främmande. Den egentliga mordgåtan i denna bok kretsar kring ett språkmord.
Niemi lyckas utmärkt med att balansera deckargenrens krav på spänning med utforskningen av språkets makt - och maktlöshet. Vad händer med en människa som förbjuds tala sitt modersmål? Vad händer när ens kulturella rötter förklaras mindervärdiga och värdelösa? Vad händer när denna skam införlivas med dig själv och du för den vidare till dina barn?
Trots den svidande vidräkningen med förtrycket av tornedalsfinnarna hänger sig Niemi aldrig åt att romantisera eller idyllisera. Lokala kulturer måste få existera och bestämma över sina egna språk, traditioner och identiteter. Men de existerar aldrig i isolation, utan kan och måste också ha öppna gränser mot det som ligger utanför, även om det skulle vara så långt borta som i Afrika, dit en av romanens många bihandlingar för oss.
Niemis nya roman är en lektion i postkolonialism på svenska. Samma problematik om språkligt och kulturellt förtryck som präglar förhållandet mellan de gamla kolonialmakterna och deras undersåtar kan återfinnas inom folkhemmets gränser. Niemi pulvriserar effektivt myten om den naturliga enspråkigheten (”Människohjärnan var byggd bara för ett språk åt gången”, som denna myt formuleras på ett ställe i romanen). Men i ett globalt perspektiv är flerspråkigheten det naturliga, något som Esaias, en av romanfigurerna, blev varse under en resa till Indien. I Bangalore kommer han i samspråk med en fattig gatpojke i tioårsåldern. Han talade hindi, marathi, tamil och engelska. ”Fyra språk, och inte det minsta tecken på överfylld hårddisk.” Se där, ett gott argument mot de monokulturella och enspråkiga underströmmarna i de aktuella debatterna om kanon och blattesvenska.
