Thomas Bernhards ”Orsaken”, den första av fem romaner i en självbiografisk svit som gavs ut 1975–1982, inleds med ett citat från den österrikiska dagstidningen Salzburger Nachrichten, som rapporterar om att 2000 personer i Salzburg varje år försöker ta livet av sig. Svitens sista bok, ”Ett barn”, avslutas med följande mening: ”Min morfar tog sig om huvudet och sade: Så bra att det inte blir Passau, utan att jag har bestämt att du ska gå i skola i Salzburg i stället”. Så sluts en mycket Bernhardskt tecknad cirkel.
Om den österrikiske vedersakaren och spektakelmakaren Bernhards biografiska bakgrund kan man med behållning läsa i denna bokserie, som förutom nämnda titlar innehåller ”Källaren”, ”Andhämtningen” och ”Kylan” och som nu återutges i en samlingsutgåva med titeln ”Självbiografierna”.
Förvisso ligger de händelser och minnen som här rekapituleras i en rakt berättad och realistisk prosa nära Bernhards faktiska barn- och ungdomstid, men det är här en medelålders och sedan länge berömd författare som håller i pennan och som i lika hög grad ägnar sig åt litterär typisering som åt självbiografi.
Romansviten täcker hur som helst Bernhards liv från småbarnsåldern till de övre tonåren, men där inventeringen av de senare åren – skoltiden, den avbrutna musikutbildningen, lungsjukdomen och vistelserna på olika sanatorier – föregår den fjärde och femte bokens tidigaste år – den avvisande modern, den okände fadern, uppväxten hos morföräldrarna.
Bernhards välkända huvudmotiv och patenterade naivistiska stil står att känna igen redan på de första sidorna i inledande ”Orsaken”, där han på sitt opåkallade och drastiska vis beskriver Salzburgs ”människofientliga arkitektoniskt-ärkebiskopligt-avtrubbat-nationalsocialistiskt-katolska dödsbringande mark”.
Bernhards livslånga och kroniska lungsjukdom tvingade honom till upprepade vistelser vid sanatorier och lungkliniker. Ungdomstidens sejourer på bland annat Grafenhof följdes i vuxen ålder av perioder då han var inlagd på vackert belägna Baumgartnerhöhe i utkanten av Wien.
1967 bekantade han sig här med en märklig man som var intagen på den angränsande och närmast mytomspunna psykiatriska avdelningen Steinhof (en viktig symbolisk markör i Bernhards litterära universum). Det handlar om den berömde filosofen Ludwig Wittgensteins yngre släkting Paul Wittgenstein, som efter att ha skänkt bort sin förmögenhet utblottad och ensam gradvis hade närmat sig galenskapen. Denne Paul var en excentrisk, känslig och intelligent man och bekantskapen med Bernhard växte småningom till djupaste vänskap.
I boken ”Wittgensteins brorson”, som nu också ges ut på nytt, beskriver Bernhard i ett enda långt stycke – eller en ”stapel av extremt underhållande katastrofiska episoder”, föreslår Bodil Malmsten i sitt förord – deras samtal om musik, filosofi och konst, men framför allt förstås om den wienska borgerlighetens parasiterande och fåfänga natur.
”Att ta emot ett pris är redan perverst”, utbrister Paul vid något tillfälle i boken, ”men att ta emot ett statspris är perversast”. Mycket av just den varan blir det i den postumt utgivna lilla boken ”Mina priser” (sannolikt nedskriven redan 1980, nu för första gången presenterad på svenska). Här möter oss en Bernhard på sitt allra godaste och mest raljerande humör. I ett tiotal texter betar han här av de viktigaste litterära priser han emottagit, och det handlar förstås om allt annat än tacksamma hedersbetygelser gentemot donatorerna; snarare då om de i hans ögon besvärande omständigheterna kring mottagandet av dessa priser.
I obetalbart absurda vändningar berättar han bland annat om när han efter att ha satt sig på fel rad i festsalen blir uppläxad av akademiledamoter inför utdelningen av Grillparzerpriset, men också om hans brutalt uppriktiga svar på utnämningarna. Som här: ”Jag är inte villig att avvisa tjugofemtusen schilling, jag är penninghungrig, jag har ingen karaktär, jag är själv ett svin.”
Svenska Akademiens beslut att aldrig förära Thomas Bernhard med Nobelpriset i litteratur framstår plötsligt som ren och skär självbevarelsedrift.
