Ett alltmer framträdande drag i litteraturbevakningen är att böckerna som sådana får inta en sekundär roll. Det viktigaste tycks vara att uppmärksamma och därmed också hjälpa till att konstruera författaren som ett varumärke. Det handlar då givetvis om en fokusering av kommersiella framgångar, om svindlande förhandshonorar, om gigantiska upplagor, om filmatiseringar och utlandslanseringar.
Till denna bild skall läggas den tilltagande trend som går under namnet litterär turism. Rundvandringar till mordplatserna i Camilla Läckbergs Fjällbacka eller till Wallanders favorithak i Ystad. Eller till Johan Theorins Öland. Just Theorin är en av alla de svenska författare som blivit indragna i denna mediekarusell. Av ren protest tänker jag inte orda mer om vare sig hans framgångar eller mytologiseringen av den ö som hans böcker utspelar sig på. Hur står sig den nya romanen ”Blodläge” som roman, som litterär text?
Bra, är det korta svaret. Men allt är relativt. Liksom i debuten ”Skumtimmen” och tvåan ”Nattfåk” är det ett både lätt igenkännbart men också dunkelt undflyende Öland som utgör spelplatsen. Och liksom i föregångarna laddas stämningen och intrigen med små subtila avvikelser från normal psykologi – och normalrealism.
Marken runt det övergivna stenbrottet i byn Stenvik har börjat exploateras av rika fastlänningar. Lyxvillor uppförs som får de gamla stenhuggarhusen bredvid att likna sjaskiga små leksakshus. Per Mörner har ärvt en av dessa gamla stugor och brottas med både små och stora problem, efterhand mest riktigt stora. Sonen spelar dataspel från morgon till kväll. Dottern ligger på sjukhus och skall genomgå en mycket riskfylld operation.
Mitt i alltihop dyker den föga älskade och stroke-drabbade pappan upp med sina svårtydda paranoida problem. Men obehagliga ting inträffar som möjligen har att göra med faderns förflutna som casanova och porrfilmsproducent. Den gamla filminspelningsstudion brinner ner och två människor dör. Spöken ur det förflutna börjar visa sig. Och visar sig, åtminstone för vissa, gör också älvorna på ön. Kan offergåvor blidka ödet? Eller är allt inbillning?
Theorin är skicklig på att bygga upp kusliga stämningar och de övernaturliga inslagen är alltid mycket subtilt planterade – och öppna för ifrågasättande. Han etablerar en produktiv gråzon, där mycket av spänningen ligger i läsarens egen hantering av det oväntade och osannolika.
Miljöskildringarna är fina och karaktärerna hamnar på rätt sida om den i kriminalgenren allestädes närvarande risken för schablonisering. Det är inte stor litteratur, Theorin är trots allt inte tillräckligt estetiskt risktagande. Men det är smart och underhållande, särskilt i jämförelse med huvudfåran inom den samtida genrelitteraturen.
