År 1968 publicerade Roland Barthes den inflytelserika essän ”La mort de l’auteur” (Författarens död), där han motsatte sig fixeringen vid författarens avsikter och biografiska sammanhang i läsningen av litterära texter, inte minst inom den rådande litteraturkritiken. Han menade att idén om ”författaren” är ett hjärnspöke i individualismens och kapitalismens anda, och att den begränsar den fria läsningen.
På många sätt var det en önskedröm präglad av sin tids radikalism, och utvecklingen har väl snarare gått i motsatt riktning. I dag ligger det nära till hands att tala i termer av popstjärnestatus och varumärken beträffande författarskap, och bokbranschen är fullt medveten om att ett känt namn ofta kan vara viktigare än själva innehållet när det gäller att väcka intresse. Ryktet om författarens död är med andra ord betydligt överdrivet.
Men på ett område har den författarlösa texten onekligen firat triumfer de senaste åren. Jag tänker på Wikipedia, vars artiklar kontinuerligt samskrivs och omskrivs av anonyma användare, ett ständigt växande uppslagsverk av copyright-befriade texter som på en gång är allas och ingens.
”Det som känns som en hård vind för ett litet fartyg / kan för ett större fartyg anses bara vara frisk vind”. Dessa rader står att läsa i Kristofer Flensmarcks senaste diktsamling ”Navigation” (recenserad i SvD 1/2), som uteslutande består av meningar ordagrant återgivna ur olika Wikipedia-artiklar (citatet ovan från artikeln om ”vindstyrka”). Vem är författaren här, hur ska raderna läsas? Är det upphovsmannen eller sammanhanget som skapar poesin?
Nederst på varje sida redogör Flensmarck för vilka artiklar ”dikterna” är plockade ur, och det hör nog till avsikterna att väcka frågor som dessa. I höstas blev det däremot skandal när det uppdagades att Michel Houellebecq, utan att ange detta, använde ett antal partier hämtade ur Wikipedia i sin senaste roman, ”La carte et le territoire”. Den kontroversielle franske författaren sade sig dock inte se problemet; enligt honom handlade det om återbruk i konstnärligt syfte, inte om plagiat.
Mindre ädla motiv har däremot de bondfångare som på senare tid skapat oreda i bokmarknaden genom att saluföra dyra tryckta utgåvor av Wikipedias gratismaterial. På bloggen Copyriot.se är Rasmus Fleischer just nu i färd med att kartlägga dessa robotförlag, som på löpande band producerar tusentals titlar och som tydligen i likhet med spam-mejl lurar tillräckligt många för att verksamheten ska löna sig.
Säga vad man vill: Wikipedia sätter författarens auktoritet i gungning. Det första stycket i denna krönika är förresten ordagrant hämtat därifrån. Vem som skrev in det i Wikipedia? Det kan ha varit jag…
