Aggression som välgörande konstnärlig drivkraft hör till det första man möter i Christina Hesselholdt: En trädgård utan slut, utmärkt översatt av Ninni Holmqvist.

Den första av de korta berättelserna, bilderna, prosapoetiska arabeskerna, på några sidor eller några rader, heter ”Vår”. Ljuset faller skarpt, ”det förhärjade och smutsiga har inget ide” utan ”ser ut som ramponerade flyttlass som väntar på att tas bort.”

Till det skoningslöst belysta skräpet hör en döende påve och, via en association, en till Moçambique utvandrad amerikan, pen­sionatsföreståndaren Evange­lista. Hon är 60 år med långa flätor, ”en gammal flicka”, och hos henne bor missionärer. Evange­lista tackar Gud för allt lidande som finns, det luttrar, och hon specificerar lyckligt i olika sjukdomar, i amputationer, landminor, ormbett, förlossningar på golv av jord, barnadödlighet. När ”jag” inte vill förstå lidandets välsignelser, ber missionärerna högt för henne: ”Mitt namn nämndes i varje mening, de högg sina knäppta händer i bordet.”

I ”Högsommar” väller trädmassor, ”ett mörkgrönt framrusande, panik före stängningsdags”, och där avfärdas Jehovas vittnen, tillsammans med Rådet för större trafiksäkerhet. Hesselholdts satir städar. Så handlar det om årstider, om skelett, döden, djur – motiven går i varandra. Ett stycke spanar förödande spiksäkert in ett erotiskt kråmande i den danska tv-rutan som går att känna igen även i SVT.

Befriande är vägran att vara införstådd med allsköns påbjudna vördnader. ”Ibland längtar jag efter det likgiltiga, det utan känsla, det som inte ropar på mig, det som är i kraft av sig själv – regn, ljudet av mistlurar, ett friskt djur, ett nymålat rum.”

Avsnittet ”Ett kort och oresonligt angrepp på den centraleuro­peiska romanen” porträtterar vissa manliga 1900-talsförfattare. Grass och Kertész hör till dem som blir beskrivna som sort – pretentiös, reto­risk, systembyggande, självupptagen sort. ”En manlig författare i stickad tröja, gärna med en krämpa som med tiden blir livshotande, så att han mot alla odds, till exempel en verkligt besvärande lung­åkomma, slår sig fram genom sitt verk, hostande, naturligtvis utan förpliktelser av familjär eller annan social art.”

Deras identitetsgrävande har hon inte mycket till övers för, men: ”Den som har sett en älg tömma ett päronträd på päron med saliv och päronsaft rinnande från mulen, kommer att vilja se det igen; det stod jag förresten nu och såg genom fönstret här inne. Den som från en kanot har sett en älg frustande sörpla i sig näckrosor och därefter simma sin väg, kommer att vilja se det igen.”

Här förordas ”ett skrivsätt som kan förlora sig, komma bort från sig själv och därmed ta de mest besynnerliga vändningar”. Bland namnen i en bättre litteratur­kanon finns Virginia Woolf, J P Jacobsen, Djuna Barnes, Osip Mandelstam, Ingeborg Bachmann. Skrivande återkommer som ämne, och ”förändringen av en form är identisk med hur sinnena öppnar sig, en plötslig uppmärksamhet, hela förutsättningen för att kunna skriva.”

I större delen av världen är människa detsamma som man. Detta är ett ont som väntar barnet, dottern. När berättarjaget avslöjar en östeuropeisk trollkarlstrixare råkar hon ut: ”‘Det är bäst du tar din kvinna och går‘, sa han till min följeslagare.” Direkt livsfarligt är detta onda för kvinnan från Afghanistan, flykting i Danmark på väg att avhysas med flygplan mot Kabul.

I Hesselholdts intressanta men lite för välarrangerade roman ”Du, mitt du”, häromåret utgiven på svenska, var kärlek det stora ­temat. Det finns även här. En morfar upptog en tid ”Gud-platsen”, en älskad mor dör, en dotter lägger kinden intill. Lycka lyser, den är en trädgård. Att skriva är lovprisning.

Romanen hade ett sammanhängande skeende. Här går ­teman i dagen mera oberäkneligt och verket blir, paradoxalt, mer helgjutet. Alltsammans är oerhört bra.