En terroristledare från ett icke angivet arabland reser till Stockholmsförorten Tensta tillsammans med sina fruar och underhuggare. Målet är att genomföra en slutgiltig aktion mot det dekadenta västerlandet. Men ett teaterbesök och ett kärleksäventyr får den strängt troende ledaren att ställa nya frågor om livet, döden och människan.
Så, ungefär, kan Lena Anderssons nya, korta roman kanske sammanfattas. Hon har gjort sig ett namn som politisk skribent och satiriker, med en i sammanhanget ovanlig kombination av stilistisk klarhet och vitterhet.
I sin nya bok, vars titel alluderar till Beckettpjäsen ”Slutspel”, placerar hon så in 11 september-terrorismen i efterkrigstidens dystopiska mytbilder. Ledaren för den aktion som ska utföras i Sverige, Vladimir Ibn Nilad, är en kombination av CNN-inslagets ärkeskurk och litterära referenser, främst den evigt bidande huvudpersonen i ”I väntan på Godot”.
Till viss del fastnar Andersson i de tacksamma orientalistiska schablonerna om den stränge mullan, fixerad vid sitt och andras skägg, pysslande med sitt kardemummakaffe, vältrande sig på sängen med sin burkainsvepta, tjocka fru. I Tenstalägenheten sitter de andra terroristgubbarna och zappar mellan porrbilder och halshuggningsscener, när de inte riggar kameran för Ledarens nästa, mystiska framträdande i offentligheten.
Men försöket att fila bort det gåtfulla skimret och visa terrorismens triviala vardag är ändå lovvärt. Den påminner mycket om författarens uppmärksammade sommarprogram om Jesus för några år sedan, där den bibliska gestalten kläddes av och framställdes som en småaktig, auktoritär och godtycklig person. Här visar hon hur den islamfascistiska ledaren dompterar sina lärjungar med härskartekniker, vaga löften om paradisets oskulder och logiskt osammanhängande tirader om fienden.
Så långt är alltså allt väl, om än möjligen något överkonstruerat. Det är när Andersson ska ge en mer symbolisk dimenson åt sin Ibn Nilad som det blir riktigt vanskligt. Ledaren går på Stadsteatern och ser Beckettpjäsen (som i verkligheten spelades där hösten 2007) om en herre och tjänare, nergrävda i grus efter en apokalyptisk katastrof. På ett oförklarligt eller åtminstone mycket dunkelt sätt rubbar pjäsen Vladimirs cirklar, får honom att söka sig ut i Stockholmsnatten och oväntat bli häftigt kär i Kristina (ännu ett övertydligt symboliskt namn), en intellektuell prostituerad med repliker i stil med ”vilken spännande näsa du har”. Man möter kvinna, absurd intolerans möter klämkäck vidsynthet och hittar ekologisk mat i kylskåpet.
Det är välskrivet och genomtänkt, men idén bär helt enkelt inte till en hel roman, särskilt med karaktärer som pendlar mellan karikatyrer och ansatser till djupare porträtt. Texten känns mer som ett tankeexperiment eller, varför inte, en kortare teaterpjäs. Slutet, där romanen bryts loss ur det realistiska och blir ett reduktionistiskt symboldrama, är också en ren parafras till Becketts pjäs och ger intrycket av att det egentligen var detta författaren ville åstadkomma: kasta in Bin Ladin-pappdockan på absurdismens teaterscen, ställa fundamentalismens krav på ordning och regler mot västerlandets existentiella ångest.
Slutintrycket är att Lena Andersson fortsätter staka ut en egen plats i svensk samtidsprosa, med en originalitet och nyfikenhet som är respektingivande. Det mest positiva jag kan säga om hennes bok är att jag aldrig har läst något liknande.
