Galileo Galilei, uppfinnaren av det första teleskopet, står bakom imperativet ”Mät det som kan mätas, och gör det som inte kan mätas mätbart!”. Påbudet citerades i Helena Granströms debutbok från 2008, ”Alltings mått”, där pornografin fick stå som emblem för människans förhållande till världen som objekt och erfarenhet, eller snarare omöjligheten i detta förhållande; objektets och erfarenhetens ständiga undanglidande. Galileis imperativ ligger indirekt till grund också för Granströms nya versroman ”Osäkerhetsrelationen”, och även här just som omöjlighet. Ju närmare man går ett objekt desto mer glider det undan, tycks matematikern Granströms slutsats vara när hon omsätter den till poesi.
”Och inte ens det mätbara är riktigt mätbart. / Man undrar var. Man mäter. Något svarar: >>Här!<< Man undrar med vilken hastighet. Man mäter. Man får svar./ Men var och hur snabbt kan aldrig hålla i varandras händer. De lägger benen på varandras ryggar, slår varandra i magen, rider på varandras axlar. De räcker ut varandras tungor.”
”Osäkerhetsrelationen” är något så egendomligt som en roman om en ekvation, eller en ekvation för en relation som aldrig kan fastställas, aldrig blir klar. Ett antal forskare, lekfullt benämnda med enbart versalerna N, B, och E möts kring köksbord eller vid tavlan där ekvationer skrivs, febrilt och under ett intensivt rökande. Deras samtal rör sig kring elektronens spinn, mätsituationens påverkan på mätningen, ljusvågornas eventuella existens. I passionerad längtan efter klarhet är det nödvändigt att tvivla på allt, även på sig själv, på språkets möjlighet att yttra något alls om den undanglidande verkligheten.
Där ”Alltings mått” etablerade en skillnad mellan kropp och värld, erfarenhet och närhet – tydlig redan i den skarpa uppdelningen mellan de essäistiska och de poetiska partierna i texten – landar Granström i den nya boken med poetisk precision i ett landskap där både språk och vetenskap, passion och experiment får rum. Trots att karaktärerna är närvarande nästan uteslutande som röster, repliker i det stora samtalet om världens beskaffenhet, blir de gripande och deras outtröttliga sökande spännande.
Den exakta stilen, på knivseggen mellan prosa och poesi, är utsökt, möjligen besläktad med andra genreöverskridare av idag, exempelvis Sara Mannheimer och Ida Linde. Jag kommer även att tänka på Magnus Florins böcker, särskilt ”Syskonen” och ”Cirkulation”. Hos Granström finns samma humor som hos Florin, på gränsen mellan torr och vettlös, stram stringens och uppsluppenhet.
Granström skriver med djup poetisk klarhet om de minsta tingen som väldigt få av oss – inte ens forskarna – egentligen kan begripa något om. I ”Osäkerhetsrelationen” når hon en mycket fin balans mellan klarhet och mysterium, mänsklighet och matematik, humor och melankoli, där jag som läsare tillåts komma nära det oförklarliga i till exempel elektronens obestämbarhet, och omfatta den. Det är inget annat än lysande.
Sara Gordan är kritiker i Dagens Nyheter.
