Dödens närvaro är påtaglig i Själamakerskan, den Sardinien-födda författaren Michela Murgias första bok på svenska. I centrum står Maria, flickan som vid sex års ålder blir den gamla kvinnan Bonaria Urrais själabarn; ett barn från en fattig familj som tas om hand av en barnlös kvinna och uppfostras som hennes eget.

Bandet mellan dem växer sig sakta starkare i takt med att deras gemensamma liv hittar sin form, och de bytungor som skvallrat om vad som föranlett den gamla att fatta ett sådant beslut, tystnar så småningom: ”För folk i Soreni hade det tagit sin tid, men till slut hade de förstått innebörden i den där mystiska liturgin och plötsligt var det som om det alltid hade varit så, själ och själabarn, ett mindre ansvarsfullt sätt att vara mor och dotter.”

Alla de vuxna i området kring den lilla sardinska byn vet det som Maria bara anar som något oförklarat i utkanten av deras trygga liv. Tzia Bonaria är den lokala själamakerskan, den som det skickas bud efter när de mycket gamla eller svårt sjuka vill ha hjälp att lämna livet. Murgias roman bottnar i historien; accabadoras var ett förekommande inslag i det gamla livet på Sardinien och var den titel som tilldelades kvinnan som bar ansvaret för att förkorta de döendes sista lidanden.

Som pärlor på en tråd läggs den ena händelsen till den andra i Marias liv; hennes barnsliga förälskelse i systerns blivande man, insikten om det speciella bandet mellan henne och Tzia Bonaria, och fyndet av en hundvalp som murats levande in i en mur, där gränsen flyttats för att stjäla mark av grannfamiljen. Det senare startar en kedja av händelser, i slutet av vilken den tonåriga Maria förstår vad den gamlas funktion i byn verkligen är.

Fanatiska dödshjälpsmotståndare torde hålla sig på behörigt avstånd ifrån Michela Murgias roman, som skildrar hjälpen att ta någon över livets gräns som en kärleksgärning, den yttersta nåden i förhållande till medmänniskorna. Tzia Bonaria blir både själamoder, den som skapar liv, och själamakerska, den som i välgärning släcker det.

Synen på hennes hjälp som en nåd ställs i kontrast till religionen, förkroppsligad av byns präst. Texten handlar dock mindre om ett tydligt ställningstagande i en modern debatt, än om ett utforskande av frågorna om vad som är acceptabelt och inte, och vem som i slutändan avgör detta.

Förutom en ömsint och levande teckning av den outtalade men påtagliga kärleken mellan Maria och Tzia Bonaria, visar romanen också upp en alldeles oemotståndlig skildring av bylivets både goda och mindre goda sidor, med skvaller, sammanhållning, småsinthet och trygghet. Michela Murgias prosa lyckas dessutom vara både stram och målande uttrycksfull, och helhetsintrycket blir det av en kort men tätt vävd roman där födelsens och dödens trådar ligger sida vid sida.