Plötsligt är det mycket Karl XII och hans karoliner. Frågan är om det är en slump eller om det verkligen tyder på ett stort, förnyat intresse? Alltnog, nu ansluter sig Peter Englund och Kristian Petri i ett gemensamt skrivprojekt, Jag skall dundra, till Karl XII-renässansen. Fast Englund har ju tidigare varit i den karolinska hetluften med sin lika oväntade som pyramidala succé ”Poltava”, ett historiskt verk berättat på ett skönlitterärt sätt om detta katastrofala nederlag.

Den nya boken är en kortroman, eller en novella, ursprungligen tänkt som ett filmmanus, och texten har onekligen visuella kvaliteter som skulle kunna översättas till vita duken. Titeln är hämtad från Stiernhielms ”Freds-Afl”, där krigsguden Mars uttalar de förvisso Karl XII-klingande orden. Och på ett lustigt gammaldags manér skojar författarna med påhittade källhänvisningar av helt verkliga forskare och Karl XII-kännare, som Åsa Karlsson och Hans
Villius. Egentligen är det synd att man avslöjar bluffen; läsaren kunde väl ha fått gå på en liten dragning.

Vi skriver 1706 , tre år före katastrofen vid Poltava, och på den polska landsbygden pågår kriget. Till ett nedbränt gods anländer majorerna Stackelberg och Hahne för att utreda något som snart visar sig vara ett slags spännande kriminalgåta. Vad hände egentligen när en svensk tropp här gick under i eld och blod under ett provianteringsuppdrag (läs plundringsdito)? Svaret finns kanske hos en icke kommunicerbar, sinnesförvirrad överlevande svensk, som vi snart anar är den Sundman, vars dagbok är majorernas viktigaste källa till det inträffade, och som svårt skadad påträffats bland ruinerna. Dagboken tillsammans med gestaltningen av skeendet är alltså berättelsen, skriven på ett luftigt och ledigt språk med en del insatta anakronismer.

Och nog dundras det rejält när godsherren, hans mor och bönderna tredskas och fullt förståeligt inte vill lämna ut förnödenheter i en redan utplundrad tid. I centrum står den ärrade veteranen kapten Thorsten Sparre, en krigarkarl av den gamla stammen, hård som flinta, tapper som ett lejon, samt de båda fänrikarna Sundman och Drake.
Men allt urartar snart, svenskarna massakrerar bångstyriga bönder och när Sparre skjuts med en - tillfälligtvis - okänd kula bryter helvetet löst, ty fienden ruvar utanför godset.

Englund och Petri bygger raffinerat upp ett crescendo som heter duga och det visar sig att berättelsen till sist bygger på en förfärlig hemlighet, om vilken jag självfallet inte skall orda här.
Men innan det dundrat klart har här byggts upp ett intrikat psykologiskt spel med flera rockader, framför allt mellan de båda rivalerna Sundman - en grundligt studerad karl från ett förmöget hem - och Drake, som förfaller att vara mer slyngelaktig och oborstad och inte någon varmare anhängare av boklig bildning. Dock, pass upp, ingenting är vad det förefaller att vara. Nog därom.
”Jag skall dundra” är en tät och underhållande och samtidigt grym historia, med väl insatta
fakta och superba stämningsbeskrivningar. Tvivelsutan ett litet måste för alla moderna karoliner. Faktiskt kunde den korta berättelsen ha räckt till en betydligt tjockare roman. Men det är gott så.