Ibland stöter man på en sorts vällustiga materialister som verkar njuta av tanken att allt mänskligt tänkande, all skönhet och all kultur egentligen bara skulle vara en sorts evolutionär slaggprodukt, alltså att människan bara är en biologisk maskin vars tänkande aldrig är fritt, utan helt underkastat kemiska processer i hjärnan.
Andra verkar ängsliga inför tanken att människans kropp överhuvudtaget skulle spela någon roll för vilka vi är: på 90-talet var exempelvis alla välartade människor vansinnigt måna om att visa att de inte trodde att ”manligt” och ”kvinnligt” var något annat än en ”social konstruktion” som förtryckte män och kvinnor.

Peter Gärdenfors vill i sin senaste bok överbrygga den sortens motsättningar utifrån de forskningsresultat som faktiskt finns om människans kropp, tänkande och varseblivning. Inte antingen-eller, utan både-och, är hans svar. Gärdenfors argumenterar sympatiskt och hävdar att människans tänkande visserligen är betingat, men att det samtidigt är fritt. Det mest grundläggande i människans tänkande är enligt Gärdenfors att vi hela tiden söker mening.

”Mening” kan förstås vara olika saker, som en annan människas avsikt med att uttrycka någonting, eller ”meningen” med att ett verb böjs på ett ytligt sett kanske osystematiskt sätt, eller ”meningen” med en sådan där bild som man kan se helt olika saker i beroende på perspektiv.
Och för Gärdenfors är det just detta som blir det genuint mänskliga: vi söker i såväl det stora som det lilla efter en mening, ett grundläggande mönster som gör att vi tycker oss förstå helheten.

Vägen dit är lärorik; Gärdenfors är generös med sin stora kunskap, och läsaren får lära sig mycket om hur den mänskliga varseblivningen fungerar och om vad etologer och lingvister och psykologer har att säga om människan och hennes egenart i förhållande till andra djur. För en sådan finns - och Gärdenfors blir nog inte för tesdrivande när han vill hävda att
exempelvis experiment med apor visar att mänskliga spädbarns varseblivning och vilja att förstå världen och andra personer är överlägsen andra primaters, som chimpansers. Bara människan kan känna verklig empati.
Och ändå: den här läsaren stänger boken med intrycket att Gärdenfors är mannen som hade kunnat skriva en större och viktigare bok om just det här ämnet. Vad betyder hans tes för vår förståelse av människans väsen och hennes bestämning? När författaren skall föra ihop alla trådarna - och det är många trådar - i sitt slutkapitel blir det mer en ekokammare, ett spretigt citatförråd än ett tydligt bidrag till diskussionen.
Kanske hade Gärdenfors vunnit på att förhålla sin tes till de stora namnen i 1900-talets filosofiska antropologi, det vill säga läran om människan, som Max Scheler, Arnold Gehlen och Helmuth Plessner. Även dessa var lidelsefullt intresserade av att förstå människan och hennes särställning mot bakgrund av sin tids forskningsresultat och utvecklade mycket sofistikerade teser om det ämne som även Gärdenfors gör till sitt.

Men kanske är det ogeneröst läst, kanske är det överkurs för en bok i Sverige i dag. Att skriva en lärorik bok för en bredare läsekrets, en bok som för samman forskningsresultat på ett sällsynt och spännande sätt, är förstås ganska mycket redan det.