Han har gjort det igen, Brutus Östling, förlaget Symposions mångårige förläggare som 2005 i ett huj etablerade sig som förstklassig fågelfotograf med ”Mellan vingspetsarna”. Östlings nya och redan fjärde titel, Kaxiga fåglar. Personligheter och relationer i fågelvärlden, tillkommen i samarbete med Staffan Ulfstrand, pensionerad professor i zooekologi, innehåller ett nytt batteri makalösa fågelbilder. Två tredjedelar av mer än 130 är tagna i år, de flesta från den europeiska faunan, en hel del nordamerikanska och en handfull från Afrika.

Flaxande fåglar, seglande fåglar, fåglar som badar, slåss, äter, vänslas med sina partners, prålar sig eller bara sitter och vilar med outgrundliga ögon fästa på gud vet vad. Man bläddrar länge, fram och tillbaka, glömsk, och med ett ömsom lyckligt, ömsom undrande leende på läpparna.

Ulfstrand ackompanjerar med biologiska hårdfakta och spridda rön från forskningsfronten. Varje ornament hos fåglarna, varje åtbörd, hör ihop med överlevnads- och reproduktionsstrategier; att övertyga om försörjningsresurser, att inbjuda till parning eller att skrämma konkurrenter och fiender.

Allt detta är förstås inskrivet i det väldiga ekologiska sammanhanget, där också människan agerar, som värnare eller sabotör. Kapitelrubrikerna säger en del: ”Predatorer och byten”, ”Vacker, stark, rik”, ”Framtidsperspektiv: vinnare och förlorare”.

Ulfstrands text är förstås gedigen, dock ibland onödigt lättsam, möjligen som följd av att man ­riktar sig till en bred publik. Det är de slösande bilderna man försjunker i. Mer än en gång lär ­betraktaren ställa sig frågan hur han har burit sig åt, Östling. Visst är dagens kameror tekniskt rätt fantastiska och visst är möjligheterna med digital bildredigering enorma.

Jag ska tillstå, med risk för att låta missunnsam, att det ibland blir för sensationellt, vykorts­fagert. Det här skulle man ha sett, tänker man inför vissa scener, men känner inte så mycket.

Ändå krävs för att ta en riktigt bra naturbild en särskild förening av tålamod, tur och blick för situationer. Därtill sinne för form. Allt det här har Östling. Vissa fåglar ser rätt in i kameralinsen, andra verkar närmast posera – vilket de rent biologiskt också gör, troligen dock inte för den i buskagen gömda fotografen. Några av de bästa bilderna visar fåglarna i helt nya vinklar – komiska, rörande, overkliga. De tycks berätta något om det infinita i naturen; det finns ingen slutlig bild.

Och man har svårt att hejda jämförelserna. Lappugglan i profil är ett barn med varm mössa ­eller en vaksam ninjakrigare. Hornpelikanen ser ut som en ­utdragen, färgskimrande akvarie­fisk – ärligt talat, den ser inte ­riktigt klok ut.

Ormhalsfågeln tycks med sin ­resta fjäderskrud höra hemma i något av Shakespeares över­dådiga kungadramer. Den lila­bröstade blåkråkan liknar en face en sur knähund. Ägretthägern som sträcker sig bakåt är en dansös som …

Nej, det går inte, det måste ses. Utan någon kritikers fingervisningar.