Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.
När Wallander funderar över sin relation till dottern Linda minns han hur enerverande det var när hon började jobba som polis i Ystad och en tid bodde hemma hos honom: ”Deras förhållande räddades av den gonggong som det innebar att hon fick tag på en egen lägenhet.”
Ett annat exempel. På ett ställe berättar Wallander att han aldrig frågat Linda om hon planerade att skaffa barn: ”Till det som var inneslutet av ett osynligt tabu att beröra fanns just frågan om barn.” Man får känslan av att detta är formuleringar av en novis som liksom anstränger sig för att visa att han kan skriva fint och finurligt och snirkligt.
Hur har vi det med storyn då? Ja, här brassas det på för fullt. Linda har äntligen träffat mannen i sitt liv och som om inte det vore nog ska Wallander bli morfar. Men säg den lycka som varar.
Svärsonens far, en pensionerad marinofficer vid namn Håkan von Enke, försvinner plötsligt under en av sina dagliga långpromenader. Wallander kontaktas och privatspanandet kan ta sin början. Efter ett tag försvinner också fru von Enke. Att det ligger ett brott bakom, och att detta på något sätt har med den gamle kommendörkaptenens forna jakt på ryska ubåtar, låter författaren oss snabbt förstå.
På baksidan av boken utlovas rentav något som kanske visar sig vara ”mångdubbelt allvarligare än Wennerströmaffären”, med trådar tillbaka till ”det kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa”. Och mitt i denna osannolika härva återträffar vi den som vanligt luggslitne Wallander, som nu också drabbats av diabetes och återkommande minnesluckor.
Men Mankell får ändå upp farten, det måste medges. När det gäller hopsnickrandet av spännande kriminalintriger är det få som kan slå Mankell på fingrarna. Ingen kan heller ta ifrån författaren den anmärkningsvärda bedrift som Wallander-sviten innebär.
Mankell var vägröjaren som återuppfann den döende svenska kriminalromanen, och utan honom hade den svenska deckarboomen aldrig kunnat äga rum. Men att nu, tio år efter den senaste, och som man trodde sista, delen i sviten, få återse Wallander väcker tyvärr ingen mersmak.
Författaren försäkrar också i epilogen att detta blir det sista vi får höra om Wallander.
