Käcka och oskuldsfulla Anastasia Steele går sista året på college när hon möter Christan Trevelyan Grey, en vansinnigt snygg, sexig och världsvan ung multimiljardär med dunkelt förflutet och mörka lustar. Hon har aldrig haft en pojkvän, han har aldrig älskat någon. Han har däremot haft sex, mycket sex – men bara med kvinnor som är villiga att spela den undergivna rollen i hans sadomasochistiska lekar. Kan och vågar Anastasia gå hela vägen – och vågar Christian låta sig bli älskad?

Ungefär så kan man sammanfatta intrigen i en av 2000-talets största och kanske mest osannolika bästsäljare, ”Fifty shades of Grey” av E L James (pseudonym för Erika Leonard). Ska man försöka genrebestämma den landar man någonstans mellan kiosklitteratur, flickbok och porr. Romanen började som en fan fiction-berättelse på nätet och byggde då på Stephanie Meyers Twilight-romaner om flickan Bella och vampyren Edward, men skrevs sedan om med nya huvudpersoner, gavs ut som e-bok i tre delar och fiskades slutligen upp av ett större förlag.

Kritiken har inte varit särskilt nådig, men läsarna (företrädesvis kvinnliga) har kastat sig över böckerna – så E L James gråter nog hela vägen till banken.

Det kanske kan förefalla förvånande att en kärleksroman om bondage och disciplin – eller dominans och underkastelse – blir en sådan försäljningssuccé. Men E L James har varit listig – eller feg – nog att hålla nere de mer utmanande inslagen till ett minimum. Bondage-temat fungerar mer som en kittlande krydda, som något spännande och förbjudet.

Romanens otaliga sexscener är inte precis överdrivet kinky. Det är mycket stön och svindlande upphetsning och himmelska orgasmer – och en och annan mjukt snärtande piska eller klatsch på stjärten.

Ett tag tänker jag att James har skrivit boken som ett slags försvarstal för BDSM, inte minst som den innehåller en hel del pedagogiska förklaringar om hur den sortens sexualitet fungerar och ser ut. Men samtidigt får vi veta att Christian har en svår uppväxt bakom sig, att han har varit med om något fasansfullt som har gjort honom till den han är – och Anastasia bestämmer sig förstås för att frälsa honom. Hon ska träda in i ”mörkret” till honom för att ta honom med sig ”tillbaka till ljuset”. Hon är på god väg redan i den här första delen, och det skulle inte förvåna mig om hon i den sista har gift sig med den plågade miljardären och gjort honom lycklig och lagom ”normal”.

Vad är det då som har lockat alla läsare till den här rätt taffligt och klichéfyllt skrivna boken? Jag tror inte att det är sexskildringarna – hur heta de än är. Förklaringen är nog både enklare och mer deprimerande än så. Romanens underliggande askungesaga spelar på en primitiv kvinnlig dröm, en som borde ha varit förpassad till soptippen för länge sedan: den om flickan som möter sin prins och får allt hon någonsin velat ha. Rikedom, trygghet, snygga kläder och en man som alla trånar efter. Än sedan om hon måste lyda honom och göra honom till viljes i allt?

Jisses amalia, som Anastasia hade kunnat utbrista: lite måste en tjej ändå vara beredd att offra för att uppnå sina drömmars mål.