Det hör till ovanligheterna att en författare får ett stort litteraturpris för sitt första verk skrivet på ett annat språk än modersmålet. När den afghanskfödde författaren Atiq Rahimi förra året utkom med sin första roman på franska, ”Syngué sabour. Pierre de patience”, tilldelades han Goncourtpriset i Frankrike. Rahimi har i många år varit bosatt i Frankrike där han också blivit känd som filmskapare. Hans prisbelönade roman har i dagarna utkommit på svenska med titeln ”Tålamodets sten”. ”Någonstans i Afghanistan eller på någon annan plats” vakar en ung, vacker kvinna vid sin makes sjukbädd. Hon andas i takt med mannens andetag. Ibland tittar hon i Koranen som ligger uppslagen på en sammetskudde inom räckhåll. Kvinnan ber och räknar bönerna med hjälp av ett svart radband. Då och då bryts den ödesmättade tystnaden av ljud från bombexplosioner eller skottlossning i staden.

Efter att i flera år ha stridit för jihad blev mannen tre veckor tidigare skjuten i ett banalt slagsmål. Sedan dess har han legat i koma. Eftersom kvinnan har övergivits av hans familj som har flytt staden blir hon nu tvungen att mitt under brinnande krig ensam försörja parets två små flickor och samtidigt ta hand om sin medvetslöse man. Nu när han inte längre förmår utöva fysiskt och verbalt våld mot henne börjar den namnlösa kvinnan tala till honom. Efter hand övergår monologen i bekännelse då hon för första gången under de tio år som de varit gifta vågar öppna sitt hjärta. Hennes hittills förseglade läppar börjar yppa väl bevarade hemligheter, undertryckta känslor, tabubelagda tankar.

Den upproriska men stundtals skuldtyngda kvinnan revolterar mot sin tyranniske man, mot religionen och samhället. I kvinnans ögon blir mannen hennes sang-e sabour, tålamodets sten – enligt legenden en magisk sten som man kan anförtro alla sina hemligheter och innersta tankar. Stenen absorberar all smärta, allt lidande tills den en vacker dag spricker.

Genom ett väl valt citat av Antonin Artaud på försättsbladet – ”Ur kroppen genom kroppen med kroppen/ från kroppen och till kroppen” – ger Rahimi läsaren en vink om kroppens betydelse i ”Tålamodets sten”. Och mycket riktigt, inför mannens tystnad och orörlighet förmår kvinnan bejaka sin kroppslighet, samtidigt som hon frigör sig från sin tidigare vanmakt. Eller är det i slutändan bara en illusion?

Rahimis roman, som genom översättaren Åsa Larssons försorg har fått en njutbar svensk språkdräkt, präglas av en dramatisk intensitet som inte lämnar läsaren oberörd. Vid läsningen av romanen slås man av dess teaterliknande iscensättning. Berättarens iakttagelser kan snarare beskrivas som scenanvisningar, medan kvinnan med sin långa monolog ger intryck av att vända sig direkt till en västerländsk publik. Och därmed blir Rahimi mindre övertygande då en del av hennes kommentarer om sexualitet kan upplevas som rena rama effektsökeriet.