Under en resa i arbetslöshetens Skottland på 80-talet gick jag in i en pub och frågade om vägen. Ansiktena vid bardisken förblev dödstysta. En fluga klirrade instängd i ett glas, en klocka tickade. Väl ute igen insåg jag att denna stad, där vartannat hus var till salu, höll på att bli en spökstad. I en sådan miljö blir den naive besökaren lätt förvandlad till ett spöke. Det händer att jag drömmer om denna gata, och minns rädslan av att vara ingen, men ändå finnas till.
Liknande rön och vittnesbörd befolkar den till omfånget lilla men invändigt vindlande fragmentsamling som Göran Dahlberg, redaktör för den gedigna tidskriften Glänta, nu utger under titeln ”Att umgås med spöken”. Materialet, det vill säga de korta texterna om egna hemsökelser och andras spökfängeri, presenteras under ett halvdussin rubriker, dock utan någon förnimbar systematik.
Man har roligt under läsningen, och ibland litet tråkigt eftersom boken liksom mången diktsamling inte är riktigt slutsovrad. Ett återkommande grepp är den pseudoförnuftiga encyklopedismen: ”Det mesta tyder på att spöken varken föredrar kyrkogårdar eller mörker, och inte heller generellt är särskilt ondskefulla.” Det vilar en till tonen möjligen litet för bekant neutralitetssträvan över dessa miniatyrutredningar och skenbart vidskepliga prosapoem.
Ett annat drag är genrevidrigheten: liksom i mycket småprosa på olika språk de senaste tio, tjugo åren – Borges ande vilar över en del, Blanchots och Derridas över annat, skulle jag tro – är tankemönstren förbryllande: situationsbundna intermezzon, till exempel oväntade möten, bildar modeller för vittsyftande aforismer. Lika ofta kan idiosynkratiska iakttagelser – hur många i telefonkatalogen som bär författarens namn – tillerkännas rangen av livsavgörande tankefynd: ”Göran Dahlberg är mitt namn, ty vi är många” (ett eko av ”Legion heter jag, för vi är många”, som det står i Bibeln om en demon Jesus utdriver).
Det är väl detta som är kärnan i hela spökeriet: frågan om ensamheten och de dödas liksom de levandes skrämmande talrikedom. Vi som förmår begripa så mycket och färdas genom så många världar, är fortfarande rädda: för ändligheten, men också för oändligheten, för meningen med livet, men också för dess meningslöshet.
Det sägs att vi lever tre liv: ett faktiskt, ett inbillat och ett som vi inte märker. Spökena är ambassadörer som reser mellan dessa liv, kanske. Som uppfinningsrik, sympatisk och ibland mycket vacker förteckning över den domän – växande? – där vi har att göra med spöken, förtjänar Göran Dahlbergs bok många läsare.
