”När man om 50 år sitter och pratar om hur det var i slutet av 60-talet, i denna sällsamma och förvirrade och vackra tid …”, inleder kritikern Hans-Jørgen Nielsen en anmälan i tidskriften Information i oktober 1969, ”så är jag tämligen säker på att det ofta kommer att hänvisas till Inger Christensens stora och för sin tid säkert klassiska diktverk Det”. Nielsen har läst, och han är lyrisk. ”Det” är en ”ordkatedral”, ett ”gigantiskt monument över det döende 60-talet”.
40 år senare är det inte bara lätt att identifiera sig med den smått överväldigande upplevelsen av att läsa denna 239 sidor tjocka poesibok, hur den mottogs som ett röstsystem för sin generations viktigaste politiska frågor. När ”Det” nu för första gången utkommer i svensk översättning, slås man av hur angelägen boken fortfarande känns.
”Det” är en modern skapelseberättelse, den börjar och slutar i språket:
Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig./ Vidare. Blir till. Blir till det och det och det. Leder vidare än/ det. Blir annat. Blir mer …
Inger Christensen är poeten som mer än någon annan visat på den formella tvångströjans frigörande effekter. Med ”Det” blev hon en föregrundsgestalt i den danska, så kallade systemdiktningen, även om etiketten inte alltid förbehållslöst kunnat fästas vid hennes poesi. För det mesta omfamnas i vilket fall hennes dikt av någon sorts yttre formbegränsning, vare sig det är matematiska talserier, traditionell metrik, grammatiska modeller eller – som i ”Det” – en kombination av de tre.
Boken är en orgie i symmetri. I det danska originalet – som är en fotokopia av Christensens maskinskrivna manus – består varje rad i den inledande ”Prologos” av 66 tecken. Avdelningen är uppdelad i åtta avsnitt där styckenas omfång successivt förändras utifrån divisorerna av talet 66, från det första avsnittets 66-radiga stycke till det avslutande avsnittets 66 enradiga stycken. Men läsaren kan också välja att obekymrat kringgå matematiken. Ur ”Prologos” växer bilden av en dystopisk stad fram: staden som en ”massa”, en ”förstening”, en ”labyrint”, en ”fiktion”, en plats ”särskilt lämplig för förvaring” och isolering av individen. Den befolkas av väntande människor; de väntar i baracker, på sjukhus, reklambyråer, fabriker, flyktingläger, högskolor, vårdhem.
I den andra delen, den omfångsrika ”Logos”, återkommer och varieras dessa hemhörigheter. Samhällskritiken genljuder starkast på mentalsjukhuset, där de ”galna” själva tar ordet och straffas med tvångströjor. Perspektiv och röst varierar och skrivs fram parallellt över avsnittets tre underavdelningar, ”Scenen”, ”Handlingen” och ”Texten”. Det är hisnande att följa hur Christensens språkövningar upprättar samband mellan vitt skilda problemställningar – världspolitiska, filosofiska, arbetsrättsliga, sexualpolitiska, språkliga. Alla ryms de i samma väv, den som spinns av och runtomkring människan.
I sin sista essäsamling skriver Christensen att prepositionerna är i språket vad rummet är för planeterna. I ”Det” påminner de läsaren om att människan ständigt definieras i relation till eller beroende av något. Underrubrikerna i ”Logos” är termer hämtade från språkforskaren Viggo Brøndals prepositionsteori, som betecknar olika typer av språkliga relationer. I ”Det” framställs den mellanmänskliga relationen som en etisk urcell i den politiska dikten: ”Det är du Det är jag Det är vårt mellanhavande”.
Om stora delar av verket är en stridsskrift, framstår den avslutande ”Epilogos” mer som en litania. Med psykologisk klarhet avtecknas en utelämnad, ensam och rädd människa. Den dömde när dock en förhoppning, där föds någonting – ”det börjar/ det börjar igen”. Om den strikta formen är en allegori för hur ”Det” själv är insnärjd i de system den gestaltar, finns i dess språk likväl en ständig flyktlinje, i varje ord ett utbrytningsförsök.
Få böcker lär vara mer svåröversatta. Marie Silkeberg är typografiskt trogen, men hon kompromissar ibland med den minutiösa symmetrin till förmån för valörerna. Det är bra; de mest formalistiska läsarna kan alltid konsultera originalet. Christensens ordkatedral har öppnats för en ny generation svenska poesiläsare.
