Vid årsskiftet är det 15 år sedan Sverige blev medlem i EU. Medlemskapet framstår idag som en självklarhet, men faktum är att Sverige under flera årtionden intog en oerhört negativ hållning till de europeiska integrationssträvandena. Om vedermödorna på den svenska vandringen till Bryssel vittnar Ulf Dinkelspiel i sin utomordentligt intressanta och välskrivna minnesbok, ”Den motvillige europén”.
Dinkelspiel var under ett par årtionden nyckelfiguren i Sveriges relation till EU, framför allt var han som Europaminister huvudansvarig för förhandlingarna i samband med Sveriges inträde i unionen i början av 1990-talet. Boken ger en balanserad inblick i de förhärskande tankegångarna inom de beslutande kretsarna och i spelet mellan regering och opposition.
Även om Dinkelspiel först och främst skildrar Sveriges politisk-diplomatiska mellanhavanden med EU (och dess föregångare), är det underliggande temat i boken socialdemokratins förhållande till den europeiska integrationen. Arbetarrörelsen intog från början en avvisande hållning till gemenskapen. Det kontinentala Europa kritiserades för att vara katolskt, konservativt och kapitalistiskt.
Men det grundläggande motivet för nej till medlemskap låg på ett annat plan. Socialdemokraterna var rädda för att förlora sin politiska handlingsfrihet i inrikespolitiken, eller som Kjell-Olof Feldt uttryckte det 1971: ”Bindningarna av vår handlingsfrihet får inte gå så långt att de äventyrar vår egen politik för solidaritet och social rättvisa”.
Länge hävdades att också neutraliteten lade hinder i vägen för en svensk anslutning till EU, trots att 1970- och 80-talets EU varken hade någon gemensam utrikes- eller försvarspolitik. Det är därför svårt att inte uppfatta neutralitetsargumentet som annat än ytterligare en förevändning för svenskt utanförskap. Neutraliteten blev ju i synnerhet under Palme-eran en del av den svenska modellen, i vilken utrikespolitisk handlingsfrihet var lika viktig som socialpolitisk.
Vad socialdemokratins ledning förmodligen ytterst fruktade, men naturligtvis aldrig kunde säga högt, var att deras hegemoniska ställning i svensk politik skulle undermineras av ett medlemskap i EU.
Regeringen Ingvar Carlssons beslut att ansöka om medlemskap i EU togs under galgen. Beslutet meddelades i en kommuniké från finansdepartementet i oktober 1990 i samband med en akut kris för den svenska kronan – inte ens Ulf Dinkelspiel, som svensk chefsförhandlare, tycks ha varit orienterad om beslutet.
Dinkelspiel diskuterar inte närmare motiven bakom socialdemokratins omsvängning; framställningen fokuserar istället på själva förhandlingsförloppet i samband med inträdet. Men nog var det symptomatiskt för den svenska hållningen till Europa att anslutningen till integrationssträvandena först kom i ett läge när den socialdemokratiska expansionspolitiken hade kört svensk ekonomi i botten och medlemskap framstod som en sista utväg att rädda samhällsekonomin.
Ulf Dinkelspiels bok utgör ett viktigt bidrag till förståelsen av en av efterkrigstidens mest omvälvande perioder i svensk politik.
