Medierna daltar med Sverigedemokraterna. Om partiets företrädare säger att de gjort upp med dess nazistiska förflutna, tas uppgiften för god. Om de säger sig vara demokrater, tror man på dem. De kritiska frågorna ställs sällan.
I boken ”Ut ur skuggan” tränger Mikael Ekman och Daniel Poohl genom dimridåerna. Den upprepar delvis historieskrivningen i ”Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen”, som Ekman och Stieg Larsson gav ut 2001, men går fram till idag; de senaste uppgifterna är från i mars.
Vi får därmed en omsorgsfull genomgång av Sverigedemokraternas rötter i den rasistiska aktionsgruppen ”Bevara Sverige svenskt” och de partibildningar som spirade ur den. Författarna skriver om hur partiets tidigaste företrädare kom från den nazistiska rörelsen, men även om hur Sverigedemokraterna blev ett avstamp för vidare engagemang i denna. När partiets vice ordförande 1996 lämnade sina uppdrag och gick med i Nationalsocialistisk front tackades hon i SD-bulletinen för ”det ovärderliga arbete hon lagt ner för vår sak”.
Detta skedde för 14 år sedan. Är det fortfarande viktigt, eller skall vi gå Sverigedemokraterna till mötes och blott se det som historia? Det skedde dock sju år efter det att Lars Ohly grät över Berlinmurens fall, något han med rätta påminns om i debatten.
Det skedde också efter det för Jimmie Åkesson avgörande året 1995, alltså det år då Mikael Jansson blev ny partiledare och inledde det förnyelse- och upprensningsarbete som varit avgörande för den bild Åkesson vill ge av sig själv.
Ekman och Poohl utmanar dock bilden. De visar att Åkesson kan ha gått med i partiet redan 1994, alltså när det fortfarande leddes av en nazist. Flera av partiets kandidater i det årets kommunalval var parallellt medlemmar även i öppet nazistiska organisationer.
Ekman och Poohl skriver också att många av de tongivande medlemmar som försvann ur partiet i slutet av 90-talet själva tröttnade på politiken, de uteslöts inte. Upprensningsarbetet var alltså inte särskilt aktivt.
Med exempel från senare år visar författarna att nazismen inte har förpassats till Sverigedemokraternas historiska sophög. En av John Hrons mördare var medlem i partiet så sent som 2002. Flera av partiets kandidater i valen det året hade deltagit i nazistiska manifestationer åren innan, och ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist var i Thor Steinars kundregister som hackades av tyska vänsteraktivister tidigare i år; Steinars kläder och smycken har symbolisk status bland tyska nazister. Erik Almqvists försvar var ömkligt, när tidningen Arbetaren konfronterade honom med uppgifterna i januari.
Sverigedemokraternas historia är en linje i Ekmans och Poohls bok, men de analyserar också partiets program och frågar hur det bör bemötas av de andra partierna. Sverigedemokraterna kämpar själva för att komma ifrån stämplen som enfrågeparti. För att klara det tillgriper de en parasitär taktik. De tar frågor från andra partier och säger att dessa svikit sina väljare: familje- och abortfrågan från Kristdemokraterna, välfärden från Socialdemokraterna, försvarsfrågan från Moderaterna.
Så skapar de en konservativ och välfärdsinriktad profil, nära besläktad med Jörg Haiders politiska inriktning.
Det gör också att Sverigedemokraterna kan sätta mer varaktiga spår i politiken än vad Ny demokrati mäktade med. De har sina kärnväljare bland ung, manlig arbetarklass på landsbygden, en grupp som knappast tilltalades av nydemokraterna nyliberala populism.
Hur ska Sverigedemokraterna då bemötas? Mikael Ekman och Daniel Poohl avvisar upprördheten som politisk metod; minns Mona Sahlins tragikomiska debatt med Jimmie Åkesson. I stället bör de etablerade partierna tydligt formulera kritiken utifrån sin egen ideologiska position. Det gör motsättningen klar för väljarna, och Sverigedemokraterna får svårt att på sedvanligt sätt framställa sig som förtryckta av etablissemanget.
”Ut ur skuggan” är en nödvändig bok inför höstens val.
