Man brukar inte räkna magister Adolph Törneros (1794–1839) till den svenska romantikens stormän, men han är otvivelaktigt en av dess mest älskvärda gestalter. På en oljemålning från 1830-talet ser han ut som en förvirrad och något närsynt fågelunge. Större delen av sitt korta ungkarlsliv tillbringade han i Uppsala som akademisk lärare i latin och sporadisk medlem av den litterära sällskapskrets där Geijer och Atterbom var beundrade salongslejon och Malla Silfverstolpe entusiastisk salongsdam.
Själv höll sig Törneros för det mesta diskret i bakgrunden men uppskattades av de andra romantikerna för sin lärdom, estetiska sensibilitet och briljanta formuleringskonst.
Det författarskap han efterlämnade vid sin alltför tidiga död består dock nästan uteslutande av brev, ofta skrivna på resor, vanligen adresserade till modern eller till unga män som han undervisat och omfattade med en svärmisk men alltigenom platonsk kärlek. Själv kommenterar han sin inställning till kärleken sålunda: ”Aldrig har jag släppt Amor med sin fackla närmare på livet, än som varit förenligt med grannlagenhetens och pliktens strängaste brandordning.”
Det urval av resebreven som Per Wästberg och Jonas Ellerström nu givit ut ger framför allt en betagande framställning, på en gång rolig och poetisk, av resandets villkor i Sverige under den tid då det varken fanns bil, flyg eller järnväg men däremot tid att iaktta och begrunda landskapets växlingar medan man långsamt skakade fram i en hästdragen vagn på dåliga grusvägar mellan skjutshåll och gästgivargårdar.
Törneros skildrar kvickt resandets många smärre missöden med surmulna skjutsbönder och snåla värdshusvärdar, men han avnjuter också från sin framskumpande vagn omgivningens skönhet med den estetiske finsmakarens begärlighet: ”Hade vi ifrån Växjö fått hålla en sträng diet med naturens läckerheter, så fingo vi rågat bord straxt vid inträdet i Blekinge. Genast inneslötos vi i en labyrint av ek och bok: över och under och runtomkring fanns ej annat än den gladaste grönska.”
Blandningen av högt och lågt är kanske det som framför allt utmärker denna brevstil, samtidigt som den är ytterligt precis och koncentrerad i sin skildring av sinnesintryck. Se till exempel på ett citat som detta ur en beskrivning av ett vinterlandskap vid juletid: ”Snön knarkade barskt under galoschen – en 20 graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och örlappar och fingerstumpar – stjärnhimmelen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden.” Kan det egentligen sägas bättre? I varje fall knappast av någon annan samtida romantiker i Sverige. På den poetiska prosans område överglänser Törneros ofta både Geijer, Tegnér och Atterbom.
Det här är en urvalsvolym som man bör bära med sig och läsa i små portioner när man inte har bråttom. Den tål inte snabbläsning men håller länge.
