En man som vid 26 års ålder kom till Sverige och som under sina första år i vårt land försörjde sig som diskare och tidningsbud har omsider utvecklats till att bli en av den samtida svenska berättarkonstens främsta stilister.
Just denna sin stilistiska förmåga lutar sig Theodor Kallifatides tungt mot i sin nya roman ”Brev till min dotter”. Det är nämligen en roman som har ett stort och värdigt ämne, men som, trots att den skildrar den klassiske romerske diktaren Ovidius sista åtta levnadsår som landsförvisad, i själva verket framstår som en lättsam improvisation av en mästerlig stilist.
I jämförelse med Kallifatides mer påkostade verk, exempelvis den mytologiska skrönan ”Herakles” 2006, väger ”Brev till min dotter” lätt. Det gör den också i förhållande till Hermann Brochs ”Vergilii död”, ägnad en annan firad romersk diktare, närmare bestämt åt dennes sista dygn i livet, men med återblickar på hela levnadsbanan, sådana återblickar som Kallifatides även ägnar Ovidius.
Ändå är det tokigt att jämföra med Brochs roman. Kallifatides har nämligen så uppenbart valt att göra sin berättelse anspråkslös och humoristisk. Den store Ovidius framställs som en ganska liten människa, i ungdomen plågad av sin fetma och av sin otur i kärlek, på gamla dar av sin bristande potens. Visst finns det bitterljuva stråk av vemod i berättelsen, inte minst i skildringen av hur det kan kännas att vara fjärmad från sitt modersmål och sin kultur, men vad som för en svensk läsare denna gång ändå måste dominera är författarens humor.
Ett flertal av Kallifatides romaner har översatts till andra språk och nått en internationell läsekrets. Det blir svårt med ”Brev till min dotter”. Den är nämligen skriven för svenska läsare. Och det är här humorn kommer in i bilden.
Ty trots att det kring år noll var till en liten kuststad vid Svarta havet som Ovidius blev förvisad, närmare bestämt till en stad som hette Tomis och som numera heter Constanþa och ligger i sydöstra Rumänien, är den kultur som Kallifatides låter sin Ovidius komma till i hög grad präglad av seder och bruk i vårt nutida Sverige.
I Tomis dansar folket kring majstänger och sjunger ”Små grodorna”. Invånarna håller kräftkalas i augusti och super sig då bortom vett och sans. Vid skolavslutningarna på våren klär sig ungdomarna i vit skärmmössa och väller fram genom staden på kärror dragna av fyra oxar. Vintertid ägnar sig människorna åt pimpelfiske och bastubad eller umgås med varandra på skrivarcirklar, så att de slipper prata direkt med varandra. De är fåordiga och verkar hämmade, men så snart de har fått brännvin i sig blir de gapiga och börjar ånga av kättja. I stället för make eller maka håller de sig med ”sambo” eller ”särbo”. De säger ofta ”Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt” och på begravningar sjunger de för full hals en sjömansvisa som börjar med orden ”Vem kan segla förutan vind”.
För att nu inte tala om alla de konstiga ord och uttryck som detta folk vid Svarta havet håller sig med! I fingerade brev till sin dotter berättar Ovidius livfullt om det främmande folket och dess konstiga språk.
Kallifatides roar läsaren med att dubbelexponera två exilöden. Han ger oss det lilla han kan veta om Ovidius i landsflykt och kryddar sedan med sina egna exotiska erfarenheter som invandrare i Sverige. Denna komiska dubbelexponering är själva poängen med romanen. Alla episoder speglas på ett eller annat sätt i den. Ibland blir det tänkvärt; en djup humor glimmar till i komiken. Det är framför allt en rolig bok, varken mer eller mindre.
