Tolv år har gått sedan Allan Edwall gick bort – och därmed en unik och älskad man som under nästan hela sin skådespelarkarriär stod liksom bredvid, var en alldeles egen sort. Han var en karaktärsaktör som drev sina roller en liten bit mot karikatyren, fast aldrig hela vägen, aldrig så att det blev dumt eller meningslöst. Tvärtom – han var en commediainterpretör som var bra på att genomskåda roller, publik och sig själv.
Skådespelaren har som uppgift att spegla tiden och dess lyten. Allan Edwall gav oss alla nästan balzacska fysionomier, rollerna fick knotig envishet och deras ansikten blev kartor av tvivel, en energisk vägran att inordna sig och ett genuint folkligt perspektiv som innebar att alltid skåda alla hierakier nerifrån.
Johan Erlandsson , journalist på tidningen Kommunalarbetaren, har nu gett ut boken Då kan man lika gärna kittla varandra . Boken är en biografi som helt bygger på intervjuer, bokcitat och pressklipp. Den vänder sig till en bred allmänhet som uppskattar det Allan Edwall stod för, den solidariserar sig med den position han intog. Författaren har inga djupa kunskaper om teater eller om skådespelarprocesser och har heller inte förmåga att relatera vare sig till det sätt på vilket Edwall talar om den svenska Stanislavskijtraditionen eller till den mycket folkliga teater som Edwall kom att företräda.
”Då kan man lika gärna kittla varandra” är ingen dålig bok, den är ofta charmig och plockar upp ett politiskt stormigt 60-tal ur glömskan. Särskilt Ingmar Bergman, intervjuad på dödsbädden, Erland Josephson och Philip Zandén har kloka saker att säga om Edwall och det sätt på vilket han spelat och inspirerat. Som Bergman säger: ”att arbeta med Allan Edwall var smaskens. Han var en av de verkliga Stradivariusviolinerna”. Philip Zandén menar att Edwall gav honom verktyg att arbeta fysiskt och fick honom att förstå att kroppen som tecken, det skulpturala inom skådespeleriet är av enorm vikt.
Carlsson på Hemsö, Emils arga pappa, Skalle-Per, en genialt krokig Arnolphe i ”Hustruskolan” på Dramaten, doktor Glas på Brunnsgatan Fyra, teaterdirektören Oscar Ekdahl som hyllar den lilla världen i filmen Fanny och Alexander – alla är roller som Allan Edwall gav mänsklighet, humör och hjärta.
Johan Erlandsson skildrar hur en konstnär kan skapa genom att ta med sig själv, sin livsfilosofi och sin bakgrund på scenen och låta detta färga helt olika rollfigurer. Allan Edwall var noga med att fylla var roll och iscensättning med ett slags äkthet, en kroppslig och temperamentsfylld sanning. Det var därför han insiktsfullt en gång sa: ”man får inte spela en komedi bara för att den är rolig – då kan man ju lika gärna kittla varandra”.
Johan Erlandsson har skrivit en lättillgänglig bok om konst och liv – en gedigen genomgång som ändå saknar fördjupning och kunskap om teater och traderad gestaltningskonst.
