Efter flera diktsamlingar med lärda och lekfulla utflykter till antikens kultur och geografi, vänder sig nu värmlänningen Sven Smedberg till den natur och kultur han har om knuten hemma i Mangskog. Men alldeles lokal är han ändå inte i sin nya diktsamling Allhelgonanatt – en lång dikt, gobeläng. Det skogslandskap han har för ögonen blir inledningsvis ett ”granraggigt granmörkt Arkadien”, där Pan blåser i sin flöjt, men där Pindaros också viskar sitt ”endagsvarelser”. Allt ackompanjeras av tio mörka och suggestiva bilder av Roj Friberg.

Den första avdelningen – eller med författarens term: sången – har titeln ”Balders död”; som på så många andra håll i boken kan man här ana en hänvisning till Fröding. Allt börjar med en geografiskt välförankrad beskrivning av de höstliga vattensystemen i poetens hembygd – ”regnen tilltar om hösten och Salungen sväller”. Över en traditionell årstidssymbolik broderar Smedberg sitt dödstema, där Balder, som den ljusets gud han är i den nordiska mytologin, dör djupt inne i den mörka hösten.

På omslagsfliken meddelas, något egendomligt formulerad, den story som håller samman det hela: sviten kallas ”en orfisk besvärjelse med Sångaren som centralperson, på väg i granmörk novembernatt att ur Berget hämta upp en namnlös älskade”.

Det orfiska temat tätnar i den näst sista sången, som också är titeldikt, för att sedan i den sista sången, som har titeln ”Kapitulation”, bli en ny variant av Orfeus misslyckande – med lämplig inblandning av sagan om Näcken med lätt Stagneliusanstrykning:

berget spottade ut poetasten i nässlornas missmod

till gällen mjölk och hunddagars damm och tösaföljet

fann tokfan sittande sjunken tystnad med släckta system

man säger ur folkets mun: han har tumlat löjligt

högt i en brant och fallit förstås i en usel brunn

nu är han stel och blek som en gammal ål och

har inte ens förstånd på att slingra sig längre

varför barmhärtigt kort görs processen: utslängd

blir han i sjösystemet en onykter gäst utan plånbok

man säger ur folkets mun: aldrig ska näcken mer fela

aldrig mer pinka i bäcken aldrig mer ska han tillra

ens en ynklig jävla lillfingertriangel!

Alltså: myten blir skröna, ruset är över, allt är genomskådat och landskapet ligger där naket och höstrått som i upptakten till den första sången. Detta genomskådande är en viktig del av Smedbergs stora tema – han är inte bara den mytiske diktaren, han är också den misstrogne avslöjaren. Men i det han inte tror på och som han alltid avslöjar är hans egen poesi rotad, och denna dubbelhet ger själva spänningen åt hans dikt.

I detta höstruggiga Arkadien har ”gudar /.../ blundande lagt sig på sidan i risfällen”, medan vattnet stiger i den lokala sjön – det mytiska är närvarande, men sovande. Och sovande gudar kan vakna genom att vi dödliga endagsvarelser skapar, förvaltar och vidareför myter och sånger som därigenom blir odödliga. Eller, som det heter i titelpartiet: ”döden är sångens oklyvbara grundsten utan / vilken sången döden dör”, vilket väl också är ett annat sätt att säga att det är döden som ger livet mening.

Med ironier, anakronismer, stilsprång och vitsar brukar Smedberg behärska sina lärda och halvt misstrogna dubbelexponeringar av myten och nuet; så också denna gång. Mytens och diktens figurer myllrar i en text som i sig själv är ett myller av ord och fraser vackert svarvade i ett slags fri hexameter.

Det är lätt att tappa bort sig, lätt att tro att man missar något som man borde se. Men å andra sidan är det också lätt att gå in i själva frodigheten som den är och strunta i om man för tillfället råkar befinna sig i myten, sagan eller ett höstmörkt Mangskog. Och budskapet, kärnan? Kanske att sagan och myten alltid går under, återuppstår och uppträder på nytt bland oss dödliga – allt formulerat av en misstroget trosviss poet.