”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är ­modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Så inledde Sven Lindqvist Utrota varenda jävel för drygt 15 år sedan. Envist har han sedan fortsatt att borra i Europas blodiga historia, i kolonialism och rasism, och dess mest utstuderade form: folkmord.

Det är förfärliga vittnesmål som Sven Lindqvist gör tillgängliga för oss i bok efter bok. De som utrotar alla som inte passar in i den rasistiska idealvärlden visar en gränslös uppfinningsrikedom. Deras, och efterkommandes, förmåga att rättfärdiga och skyla över det som skett, står inte därefter.

Så jag är fortfarande skakad och upprörd, nästan lite andfådd efter nyss avslutad läsning av ­Avsikt att förinta, när jag träffar Sven Lindqvist i hans hem på ­Söder. Det är då han säger: Man måste vara en ganska glad och lugn person till sin läggning för att kunna handskas med så tunga vikter.

Texterna i Avsikt att förinta är skrivna under tio år och tar avstamp i ordet ”avsikt” i 1948 års Folkmordskonvention. Utifrån den för Sven Lindqvist en diskussion om folkmord, fördrivning, utplåning och sterilisering.

Från kriget i Filippinerna för 100 år sedan vittnar amerikanska soldaters brev hem: ”Vi dödade dem som kaniner, i hundratal, ja i tusental. /.../roligare än duvskytte.”

Britternas kamp på 50-talet mot terrororganisationen Mau-Mau i Kenya ledde till en masslakt på civila kenyaner, medan dödstalen för de vita inte var ­högre än för samma period i trafiken i Nairobi.

När ett helt folk, herero, i Sydvästafrika (i dag Namibia) skulle förintas löd ordern från den tyska generalen von Throta: skjut alla män, beväpnade eller ej, kvinnor och barn.

Under koloniseringen av Australien utplånades nästan all ursprungsbefolkning genom att deras levnadssätt omöjliggjordes. Och än i denna dag pågår en hätsk historikerstrid om detta har skett eller ej.

Och Sven Lindqvist prövar: Var det folkmord? Fanns en avsikt?

Den längsta essän handlar om britternas bombningar av civila i Tyskland. Här skärskådar han – och punkterar – lögner, myter och försvar för varför England bombade Tyskland sönder och samman när kriget i princip var över, och varför man inte öppnade sina gränser för judiska flyktingar. I Sveket mot judarna mörknar successivt bilden av Winston Churchill. Britterna hade tidigt knäckt tyskarnas koder och buntar av rapporter om judemorden passerade Churchills skrivbord varje dag. ”Han brukade markera summorna av mördade judar med rött bläck. ­Ibland var det tusentals mord i samma rapport.”

Essän kan läsas som en fortsättning av boken Nu dog du (1999) där Sven Lindqvist fördjupat sig i ideologin bakom att bomba bort rasmässigt olämpliga för att ge plats åt europeiska bosättare.

Han säger ”brinnande intresse” när jag trevar efter hans drivkrafter att hela tiden peta på varbölden av europeisk förtryckar- och mördartradition, att aldrig ge sig, att dyka djupt, att besöka platserna och möta ohyggliga vittnesmål.

Jag får för mig att han undviker frågan, vill kanske att svaret hellre ska sökas i hans texter. En stund senare säger han:

–Jag har alltid varit så oerhört rädd för bomber. Först som liten pojke under andra världskriget, sedan fruktan för atomkriget, som dominerade hela min ungdom. Så småningom förträngde jag rädslan tills jag slutligen på 90-talet beslöt att se den i ögonen.

Den här perioden i hans författarskap började med Bänkpress (1988), men det visste han inte då. Under arbetet med den förstod han att han redan börjat med nästa, Ökendykarna. Och snart förstod han att han måste skriva Utrota varenda jävel.

–När jag började lyfta tyngder på gymmet, som jag skrev i Bänkpress, började jag minnas min barndom och greps av en stor längtan att fullfölja pojkdrömmen att korsa Sahara.

Det är också vad han gör i ­Utrota varenda jävel, korsar öknen, tränger in i folkmordens och våldets mekanismer, även sin barndoms våld, faderns misshandel. Boken skapade en högljudd debatt om hans tes att Förintelsen var en modern industriell tillämpning av en folkmordspolitik som det europeiska världsherraväldet vilar på.

Debatten överraskade honom, berättar han nu.

–Jag borde inte blivit förvånad, det är känsliga saker. Men hätskheten i angreppen förvånade mig, och att jag skulle vara antisemit! Men ingalunda att jag hade velat ändra teserna eller den konstnärliga utformningen. I pocketutgåvan skärpte jag resonemanget.

I Avsikt att förinta skärskådar han segermakternas historieskrivning, förmågan att dölja sanningen, den om vad vi demokratiska européer förmår göra.

–Det är svårt att tänka sig in i att britterna efter att ha satt allt på spel i andra världskriget några år senare bestialiskt slår ner folk i sitt eget imperium. De fick hela världen att tro, ja även jag, att Mau-Mau i Kenya var en mördarsekt av fanatiska galningar som inte kunde stoppas på annat sätt.

Är folkmord ofrånkomliga?

I tystnaden som följer hör jag att frågan är korkad och mycket riktigt säger Sven Lindqvist att han inte kan ha något svar på den. Men han ser inte rasism som en europeisk uppfinning.

–Jag är bara för okunnig om hur det ser ut i exempelvis Japan eller Indien för att uttala mig.

Så är det. Det Sven Lindqvist inte djupstuderat, det talar han inte om. Han beskriver förtjust glädjen i att sätta sig in i ett ämne, att lära sig något nytt varje dag när han läser, gräver på bibliotek och museer hemma och utomlands, besöker platser, söker i dagboksanteckningar och egna minnen.

Han tystnar igen, han gör ofta det.

Vad handlar nästa bok om?

–Det får du inte veta! Jag måste ha ett visst tryck inifrån för att kunna skriva. Berättar jag så blir det punktering, säger han.

Han har en bok som inte blev skriven för att han berättade. Sven Lindqvist skriver varje förmiddag och fnyser åt min förmodan att det skulle vara ”disciplinerat”: Du går väl också till jobbet?

Och om det inte blir något ­skrivet?

–Då säger jag åt mig att våga vara dålig, att sätta det på papper. För annars kan jag inte vara bättre dagen därpå.

Om han kör fast, blir för mångordig, eller att det lutar åt ”akademika”, så kan han pröva ett utkast i brev. Som han också postar. För då måste han ju skriva så att det intresserar.

Numera framträder han sällan. Bara med en ny bok vill han ut för att känna luften kring den.

–Jag har ont om tid, inte många har skrivit något av värde efter 80-85-årsåldern. Jag har en kö av böcker som armbågar sig fram och vill bli skrivna.

Och hur känns det i luften kring Avsikt att förinta?

–Det verkar som boken funkade.