Jag kan avsky hur stora och otympliga konstböcker ofta är. Tycker jag om dem vill jag kunna bära dem med mig. Orosdi-Backs pocketserie om Svenska illustratörer och konstnärer är ett uppiggande okonventionellt alternativ, om än på gränsen till för litet. I boken om Joakim Pirinen irriterades jag över hur förminskningen tenderade att just förminska Pirinens storslagna idévärld. När det gäller Lena Svedberg är jag mer kluven. Här blir formatet också ett skydd, en liten lindring. Ett sätt att orka också till nästa bild.
”Tryckeriet kunde inte hantera hennes skrynkliga teckningar i fullt format”, skriver Carl Johan De Geer, som i stället själv gjorde fotokopior av Svedbergs bilder till tidningen Puss. Nu är det Bukowskis som fotograferat medan De Geer bidrar med förord och personporträtt – en slags varm, associativ nekrolog över Svedberg som dog 1972, 26 år gammal.
Texten användes för första gången i De Geers kortfilm ”Jag minns Lena Svedberg” från 2000. Av den minns jag särskilt hur ett vevande ljud loopades i bakgrunden filmen igenom. Det lät som jag tänker att en mardröm som hakat upp sig gör, när den om och om igen når sitt crescendo.
I Svedbergs teckningar finns upprepningen i skulpturalt framtuschade kroppar där de rör sig i köer och högar, krängande folkmassor. Det liknar någonting Bauerskt men utan det drömska. Kvar blir i stället monstruösa halvmänniskor som byggda av rötter, rotvältor, i en evig brottningsmatch. Svällande politikertroll som skrattande penetrerar varandra, feta män i tomteluvor som tömmer sina pissiga pottor över hukande afrikanska barn.
Kollektivet är bortvänt, anonymt, bara makthavarna har ansikten. Narkomanerna tillhör den minoritet som faktiskt verkar leva i en gemenskap, när de dansar i ring med en femtiolapp i handen och en kanyl i ena skinkan. Blyertsporträtten av barn och enstaka djur är de enda som inte är direkt skräckinjagande. De ser i stället bara rakt ut ur bilden, allvarsamt betraktande.
Fem fotografier tagna av De Geer uppträder plötsligt och okommenterat i ett sjok mitt bland målningarna i slutet av boken. De föreställer Lena Svedberg på golvet i sitt hem, Lena Svedberg och en hund, Lena Svedberg, Lars Hillersberg och en reptil – nästintill privata bilder som jag har svårt att föreställa mig i en bok om en levande konstnär. Verk och upphovsperson tätt intill varandra, för mig att betrakta. ”Hon ritade så till den grad mycket att hon blev utan motiv”, skriver De Geer. ”Armar, fötter, näsor händer, mat flygplan, hus, vägar, djur, Olof Palme… allt var användbart för henne. Till och med bilder av henne själv.”
Svedberg tecknar en äcklad syn på sin samtid, en sorts akut dystopi. Det är satir på riktigt, lika nyanslös som världen i övrigt.
