Carl Larsson (1853-1919) är vår mest folkkäre konstnär. Hans måleri betalas med mångmiljonbelopp och hans popularitet måste förklaras med lockelsen hos den vardagsutopiska världen i många av hans bilder: den lantliga familjeidyllen i ett bondenostalgiskt Sundborn, den blonda inredningskulturen, inget tyngande allvar, inga dramatiska känslor – en värld, motsatsen till Lars Noréns, som tycks än mer gångbar i dag än när den var ny.
Han var också den svenska konstnär som under 1800-talets sista decennier var mest synlig i offentligheten. Här fanns hårt arbete färgat av klassrevanschism. Bländande virtuositet och extrem receptivitet ifråga om stilar och moden. Och en stor social förmåga. Carl Larsson var den fattige Stockholmspojken som blev konstnär och dessutom snabbt och målmedvetet vän med alla som räknades, i kulturlivet, i politiken, i finansvärlden, i kungahuset.
Hans konst fanns överallt. Den fanns i böcker – han var sin tids mest anlitade bokillustratör och hans egna böcker som ”Ett hem” och ”Åt solsidan” blev alla bästsäljare och trycks om än i dag. Den fanns tidigt på uppmärksammade galleriutställningar i Sverige och utomlands. Den köptes snart till privata och offentliga samlingar. Och som utsmyckning av offentliga institutioner, Dramaten, Kungliga Operan, Nationalmuseum, sågs den så småningom av nästan lika många som tog del av hans bokillustrationer.
Den ende kulturperson som under hans livstid kunde tävla med honom om en plats i offentligheten var August Strindberg. Den måttlösa hungern på synlighet hade de gemensamt. Men deras arenor var olika – Strindberg författare, Larsson konstnär.
Hade de haft samma spelplats hade de två troligtvis förgjort varandra. Det var ändå nära att det skedde. 1908 skrev Strindberg i ”En ny blå bok” under rubriken ”Hopljugna karaktärer” om Carl Larsson. Det var det infamaste angrepp en konstnär gjort på en annan i Sverige någonsin – en formlig avrättning. Den angripne, deprimerad redan innan, reagerade långsiktigt med en skaparkris och kortsiktigt med att vilja sticka ner sin angripare med kniv – men det fick offentligheten veta först 1931 när Carl Larssons självbiografi ”Jag” publicerades postumt.
I likhet med Olof Lagercrantz i sin Strindbergbiografi tror jag att rivaliteten mellan Larsson och Strindberg – från början dold under skenet av erotiskt färgad uppvaktning, vänskaplig tävlan om publik uppmärksamhet, så småningom alltmer sårad och fientlig – är en av de viktiga nycklarna till bådas skapande. Lagercrantz skriver: ”[Carl Larssons] böcker ’De mina’ och ’Ett hem’ var paradisiska motbilder till de helvetesinteriörer Strindberg stod till tjänst med från sina hem.”
I sin nyutkomna biografi ”Jag Carl Larsson” är Per I Gedin ingen anhängare av rivaliteten som psykologisk förklaringsmodell, fast hans kapitel om Strindberg tillhör bokens skarpaste. Han blottlägger hur deras karriärer tvinnas samman i gemensamma projekt – Carl Larsson illustrerar flera av Strindbergs böcker – men också i en gemensam generationskamp gentemot de äldre och förstockade, på klassiskt manér.
I ett tidigt brev ser Carl Larsson sig som Sveriges Gustave Doré och Strindberg som Sveriges Émile Zola. Carl Larsson beundrar Strindberg intill förgudning, fast Gedin ser en tveksamhet i hans hållning till Strindberg redan från början, trots entusiasmen. Efter decennier briserar vänskapen. ”August Strindberg Skrif något vackert åt menskorna!” ber Carl Larsson sin vän 1907. Orden kan ses som ett hån mot allt det sköna som trots svärtan fanns i Strindbergs sena böcker. Och Strindberg svarar med sin avrättning.
Bakom konflikten mellan de två framgångsrika storheterna låg deras diametralt olika syn på det sköna – konsten som konventionsvårdande, publiktillvänd och smeksam (Carl Larsson) eller konventionsbrytande, experimentell, formellt och socialt utmanande (Strindberg). För Strindberg var konsten en nedstigning i svärtan medan den för Carl Larsson var vänlig idyll och solig uppmuntran. Djup gentemot yta.
Men Carl Larsson var ambivalent – det är hans tvivel, på sina konstnärliga uttryck, på de beslut han fattar under sin konstnärsbana, men också på sig själv som människa, som Gedin tar fasta på och som är hans biografis verkliga styrka. ”Jag Carl Larsson” är inte bara den största biografin över konstnären. Den blottlägger som inget annat som skrivits om honom hans undanglidande natur och motsägelserna hos honom.
”Att vara falsk mot mig sjelf kan jag inte”, skriver Strindberg till Carl Larsson när de fortfarande är vänner. Gedin tänker sig en Carl Larsson som just sviker sig själv. Han gör det på grund av sitt omättliga behov av att bli älskad. ”Se, det är så att jag vill bli älskad. Det är kärlek och icke ära jag sökt”, skriver han i ”Jag”.
Mycket i Carl Larssons beteende under årens lopp motsäger påståendet men det är så han vill se sig vid livets slut. Det är intressant att han inte tänker sig en tredje drivkraft vid sidan av kärlek och ära: konstnärlig sanning. Men som Gedin tolkar det svek Carl Larsson sina tidiga konstnärliga ideal och den sannare konst han tidvis faktiskt skapade.
Per Gedin har en intressant tes som han också utvecklade i ett föredrag på Nationalmuseum i våras. När Carl Larsson går upp i skala är det ofta för att markera den mycket personliga betydelsen ett visst verk har för honom. Det gäller inte bara den monumentala och dramatiska ”Midvinterblot” från 10-talet – Gedin ser den övertygande som en självbekännelse där den offrade kungen är konstnären själv – utan också oljemålningarna ”De sista solstrålarna” och ”Ulf i aftonsol” från slutet av 1880-talet.
Båda dessa rödmättade målningar är stora med tanke på deras intima stämningar, de är säreget expressiva och smärtfyllda i förhållande till Carl Larssons övriga måleri. Men båda målningarna tar han själv snart avstånd ifrån – trots uppskattning från konstnärsvänner. Han tar också avstånd från sig själv som oljemålare. Gedin skriver:
”Det finns skäl att anta att Carl Larsson hade kunnat bli en konstnär av vida större djup om han fortsatt att experimentera och söka sig fram på nya vägar. I stället valde han en tryggare väg – på många sätt ’akvarellens väg’ – där den konstnärliga utvecklingen inte var det väsentliga. Den obarmhärtige Strindberg skrev några rader till Carl Larsson som kan sammanfatta hans vägval: ’Du ser det ljust: derför din konst ej bjuder dig att genomtränga tingens yta’.”
Att det också hos den sene Carl Larsson finns verk med andra djup än de idylliska, inställsamma akvarellerna pekar Gedin på när han nämner ”Frukost i det gröna”, en ovanlig olja från tidigt 10-tal. Den är inte pastos som de två tidigare oljorna och inte mättat dov i färgen som de, utan ljus. En studie till vänstra delen av målningen visar Carl Larssons dotter Lisbet vid en björkstam, ”en mångtydig målning där björkstammen lever ett alldeles eget liv”, skriver Gedin. Här tror jag man kan nå längre.
Lisbet, huvudfigur också i den stora målningen och besynnerligt utanför gemenskapen i scenen, är i själva verket en offergestalt. Carl Larsson är vid den här tiden upptagen av offret och den utstötta när han arbetar med ”Midvinterblot”. Här ger han en krypterad version av offret – Lisbet i målningen är en förtäckt Sankt Sebastian, hon har samma drömskt vällustiga hinsidesblick som i många av renässansens Sebastianbilder. Hon är fjättrad vid björkstammen med osynliga fängsel, antydda av ett blått armband. Hon träffas av likaledes osynliga pilar – omgivningens totala förnekande av att hon faktiskt står där!
Med sitt rödblonda hår är hon också en förklädd Carl Larsson. Det är just sådana förklädnader som är en del av hemligheten med hans konst. ”Framtiden ska uppvisa den mörka fonden bakom hans ljusa skapelser”, skrev kollegan Karl Nordström i sin runa över vännen. Men framtiden kan också visa med vilken sinnrikhet han skapade flera av sina verk. I ”Lisbet vid björkstammen” och i ”Frukost i det gröna” möter vi något så ovanligt som en blond svärta.
Carl Larssons undanstuckna och subtila former av våld i sin konst är viktigt att ta fasta på om vi ska nå bortom det ytliga och jolmiga som funnits också i receptionen av honom och i stället få en verklig kännedom om hans kvaliteter. Med sitt biografiska och konstkritiska pionjärarbete – välskrivet som en god roman – har Per Gedin lagt grunden för allt kommande Carl Larssonstudium.
