En biluthyrningsfirma utsätts för ett rånförsök. Kvinnan som arbetar där kan av någon anledning inte ge gärningsmannen nycklarna till kassaskåpet. Det misslyckade rånet leder till att kvinnan kidnappas. Hon förs bort till en kvarn djupt inne i skogen. I anslutning till kvarnen finns en hemlig luftskyddsbunker. Hade gärningsmannen planerat detta hela tiden? Var rånet bara en förevändning?

Andrea Maria Schenkels tredje kriminalroman ”Bunker” kom ut på tyska i våras och finns redan översatt till svenska. Liksom i de tidigare, överlag hyllade, böckerna arbetar hon mindre med rafflande intriger men desto mera med att kyligt registrera människors onda handlingar. Sadismen skildras som en integrerad del av den mänskliga naturen. Till skillnad från de två tidigare texterna har dock ”Bunker”, mig veterligen, inte dokumentär bakgrund.

Titeln indikerar mer än väl den klaustrofobiska stämning som totalt dominerar berättelsen. Berättarperspektivet växlar mellan förövaren och offret. Nya gåtor introduceras. Känner de varandra sedan tidigare? Varför finns ett fotografi på kvinnan och hennes bror i mannens ägo? Att offret i filosofisk mening inte är utan skuld mer än antyds.

Jag tycker inte att denna studie i ondska är särskilt engagerande. Draget av konstruktion är allt för påfallande. Visst skapas en ytlig form av spänning, men valet att konsekvent berätta i presens drar efter ett tag ned tempot snarare än att höja det. Avsikten skiner igenom, att aktivera ett voyeuristiskt begär hos läsaren med samma sadistiska bottensats man finner hos bokens gestalter. Det känns spekulativt. Något psykologiskt djup går det heller inte att tala om. Trots att styrkeförhållandet mellan herren och slaven rubbas och ibland kastas om är och förblir gestalterna statiska. Tillbakablickarna på barndomen erbjuder som bäst vulgärfreudianska förklaringsmodeller. Schenkels nattsvarta människoskildring misslyckas, men inte för att den är för pessimistisk. Den är för endimensionell.