Den som bekymrar sig för svenska ”problemförorter” borde läsa António Lobo Antunes nya till svenska översatta roman, ”Legio är mitt namn” (efter Lukas 8:27–30 om mannen som är besatt av många demoner). Ty maken till förortshelvete med allt från grovt våld till den mest beklämmande fattigdom, har väl sällan eller aldrig skådats i litteraturen.
Förortsområdet Första maj, gemenligen kallad Förorten, utanför Lissabon, är just ett helvete. Jag måste tillstå att de Lissabonförorter jag har besökt inte kommer i närheten av det som Lobo Antunes skildrar, med diktarens rätt förvisso, och någon förort vid namn Första maj existerar inte, även om fattigkvarteren och kriminaliteten gör det.
Det är en deprimerande värld som här beskrivs och berättelsen hade kunnat bli helt nattsvart om det inte vore för att författarens ironi och svarta humor ibland lyser igenom. Det är en värld helt utan nåd, där människan är människans varg.
Till en början står polisen på mellannivå, Gusmao, i centrum. Han har hand om utredningen av ett nästan osannolikt våldsamt ungdomsgäng i Förorten, som rånar och mördar, stjäl och vandaliserar ad infinitum. Alla utom en har rötter i de forna portugisiska kolonierna i Afrika. Rasismen är allestädes närvarande och så explicit att man baxnar, i synnerhet hos polisen.
Och nu skall det tas krafttag, Så småningom får vi veta att Gusmao beordrats under cover för att infiltrera gänget och dess närmaste omgivning, både närstående och geografiskt. Våld är att vänta, våld blir det och av det grymmare slaget.
Men detta är ju en roman av Lobo Antunes, så läsaren bjuds sannerligen inte en rak och enkel historia. Den kan snarast beskrivas som en för författaren typisk växelsång, där rösterna och beskrivningarna flätas in i varandra, ibland mitt i en mening.
Ledmotivstekniken är hans karaktäristiska, där allt går in i vartannat – det gäller att läsa uppmärksamt, men som trogen Lobo Antunes-läsare måste jag ändå erkänna att jag ibland går vilse. Det kan bli en smula förbryllande, som när ett påstående efter ett par sidor följs av ett återtagande. Vad är det som egentligen gäller? Själva tiden förbryllar. Vore det inte för bland annat mobiltelefonerna skulle man kunna tro att det rör sig om ett obestämbart 1950-tal.
Lobo Antunes arbetar som alltid med ett antal återkommande markörer, som ett leksaksplan i plåt som är en av gängmedlemmarnas käraste ägodel. Andra återkommande markörer är olika träd, fågelarter, en nedlagd järnvägsstation. Alla dessa omkväden som växlar och går in i varandra (och som skapar en senare förståelse) skapar en märklig och ofta fantastiskt vacker språkmusik som man så väl känner igen hos Lobo Antunes, mitt i allt elände. I denna poesi växer skildringen av våldet, fattigdomen, hatet och den grova rasismen.
Gestalt läggs till gestalt, öde till öde och det är alla dessa gestalter som skapar växelsången, och där till sist alla visar sig ha förbindelser med varandra, på det ena eller det andra sättet. Inte minst får de olika gängmedlemmarna mot slutet komma till tals, vilket skapar nya perspektiv bland alla tidigare, en sorts förståelse om än ej förlåtelse för vad de har gjort och vad som har drivit dem. Det finns så gott som aldrig några lyckliga människor hos Lobo Antunes, men här är det nästan groteskt nattsvart i ångest och olycka, i bitterhet och sorg.
Jag blir inte riktigt klar över vad Lobo Antunes egentligen vill med romanen. Den är som så ofta fylld av hans svartsyn när det gäller Portugal, som om ingenting har hänt sedan fascismens dagar. Jag ser det som en stark överdrift, men texten skall nog inte läsas som realistisk, utan som ytterligare en av författarens parabler över ondska och mänsklig desillusion, där inte minst Gusmaos relationer till andra människor, som till dottern, är kalla som is.
Och nog fryser man som läsare en hel del, även om man som alltid inte kan låta bli att beundra António Lobo Antunes språkliga och tekniska mästerskap, som har få motsvarigheter i den moderna litteraturen – här lysande översatt av Örjan Sjögren. Åtminstone det är värmande i denna skrämmande infernoskildring, som man bör läsa sakta och eftertänksamt så att man alltså inte går vilse.
