Hur definierar man en tid? Det är inte lätt, men historiens syltkällare känns så mycket mer överblickbar när vi klistrat på burkarna våra vackert plitade bestämningar. Det sena 1700-talets människor visste inte att de levde under upplysningstiden – ordet ”upplysning” hade ännu inte fått sin moderna innebörd – men många tyckte sig leva under en upplyst tid. Det var ingen entydig epok. Vid sidan av förnuftsdyrkan blomstrade mysticism och vidskepelse. Den aspekten diskuterades redan för 90 år sedan av Martin Lamm i ”Upplysningstidens romantik”. Ett urval upplysningsfrämmande anteckningar från tiden utges nu i serien Vertigos ockulta klassiker under titeln ”Gustaviansk mystik”.
Det hör till den lärda världens eviga debatter huruvida det fanns en svensk upplysning eller inte. Själv har jag länge hävdat att det fanns två – en praktisk, linneansk och en intellektuell, voltaireansk. Också de forskare som helt frånkänner Sverige en verklig upplysning medger dock att här fanns minst två upplysningsmän – skalden Johan Henric Kellgren och filosofen Nils von Rosenstein. Deras upplysningssträvan innebar inte att de stod främmande för tidens övriga rörelser.
Kellgren var mycket intresserad av ordnar – framför allt den litterära Utile Dulci och den upplysningsinriktade Franciskanorden – och nätverkade där med stor skicklighet. Däremot blev han aldrig invald i tidens stora modeorden, Frimurarorden. Det var en internationell sammanslutning som omfattade allt från radikalism – till och med kvinnor släpptes med i vissa loger – till stockkonservatism.
Gemensamt för alla ordnar var att de åtminstone i viss mån överbryggade ståndsskrankorna – i en tid när allt socialt umgänge tyngdes av bördshänsyn och omfattande titulatur var det en lättnad att plötsligt vara du och bror. Att en fattig handsekter inte kunde behandla en greve som jämlike vederlade inte det radikala i greppet.
Svenska Frimurarorden har ett omfattande arkiv, som inte bara rymmer ordenspapper. Dit har bland annat hertig Carls handgångne man Gustaf Adolf Reuterholm donerat sina papper, där flera upphovsmän berättar om den mystiska verksamheten i kretsen kring hertigen. Dessa papper har nu givits ut av Kjell Lekeby, andrearkivarie vid Frimurarorden. Det är en apart samling, som sträcker sig från Reuterholms intelligenta men självcentrerade skrifter till ren rappakalja. Innehållet väckte associationer till den strof i Kellgrens ”Man äger ej snille för det man är galen” där författaren låtsas låta vreden spränga den strikta strofindelningen:
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummer-punkterare, Magnetiserare,
Fysionom- Alkem- Kabbal- och Harmonister!
Samlingsvolymens undertitel överensstämmer rätt väl med Kellgrens uppräkning. Lekeby har försett boken med välbehövliga kommentarer och en utförlig inledning. Den senare är delvis en partsinlaga – inte bara för frimureriet, som (så vitt en lekman kan begripa) spelar ganska liten roll i anteckningarna, utan för hela den mystiska rörelsen och särskilt för Reuterholm. Här finns också handgriplig information om kretsen kring den blivande Karl XIII – intressantast är kanske hertiginnan Hedvig Elisabet Charlottas kvinnliga frimureri.
Reuterholm framstår som en av de mest sympatiska bland skribenterna, vilket säger en hel del om alkemisten Björnram och de övriga. Bland ämnena märks kulturhistoria, men också hur man tillverkar en homunculus, hur man talar med änglar och hur man gör en magisk ring – om man bär den på vänster tumme ”gör han sin ägare osynlig, så att han kan gå mitt igenom sina fiender, undvijka faran och alla giorde anslag”. Det där känns bekant, på något sätt.
Etiskt verkar instruktionerna minst sagt tveksamma – det är mycket grävande efter magiska ben på kyrkogårdar, ty ben i benhus har inte tillräcklig magisk kraft. Det rör sig också om en entydigt manlig värld, där kvinnor står för det orena. Innan man ger sig in på magi måste man avstå från samlag med kvinnor, och ska man hitta ”en hufvudskalle att nyttja uti magiska arbeten” så duger inte kraniet från ett fruntimmer.
Man får akta sig för att se äldre tider helt och hållet utifrån sin egen. Också de mest upplysta gustavianer trängs i mansgrisfållan. Lekeby gör med rätta en markering att dessa människor tänkte annorlunda än vi. Men han anser också att upplysningen var för intellektuell för många – vi talar då om hovkretsar, inte om bönder – och ställer sig tydligt på mystikernas sida. Var och en får förstås ha sin åsikt, och vi vet alla att det förflutna är ett främmande land – men ska man tolerera vilka dumheter som helst, bara för att de äger rum utomlands?
”Vill man förstå alkemin måste man tänka som en alkemist”, säger Lekeby. Jag tror inte det. Vill man förstå alkemin måste man förstå hur en alkemist tänkte, men en forskare måste sträva efter objektivitet. Då får man vara försiktig med att sjunka in i andras själar. Det tillhör andra genrer och passar inte vid publicering av dokument.
Mycket är svårsmält i ”Gustaviansk mystik”. Samtidigt är det en fascinerande volym – ibland underhållande, ibland befängd – som med originalstavning och originalillustrationer visar hur kung Gustafs undersåtar kunde tänka. Inte alla tänkte så här – inte ens många – och man får aldrig glömma att också många samtida fann dessa påfund vansinniga. Detta är kanske inte den läckraste sylten från tiden – men visst kan den vara värd att smaka av, så den känns igen. Vem vet när den härnäst dyker upp i Bobs sortiment.
