Hur ser ett lands trauma ut när den blick som observerar det är en främmandes blick? Giannina Braschi bor sedan många år tillbaka i USA, men kommer från Puerto Rico, och har i sitt författarskap tematiserat svårigheten i att få sina olika identiteter att gå ihop. Liksom, skulle man kunna säga, en ovilja att få dem att gå ihop – identitetens och tillvarons ständiga föränderlighet. I ”Drömmarnas imperium” samlas ett urval texter ur hennes många böcker, en del ursprungligen skrivna på spanska, en del på engelska eller den särskilda mix mellan språken som i USA kallas ”spanglish”. Bland annat finns här texter ur romanen ”United states of banana”, där 11 september skildras med Braschis särskilda stil, på ett sätt som skulle kunna uppfattas som provocerande i sin esteticerande ogripbarhet.
Ogripbara, ja. För Braschis texter saknar kärna, försöker skriva sig bort från allt vad centrum heter. Från ett språkligt centrum, ett politiskt maktcentrum, en hierarkisk ordning. Hon skriver utifrån och refererar till en avgjort västerländsk, manlig kanon, men använder den för sina egna syften. Framförallt vill hon förändra den genom att skriva in sig själv i den. Genom att i sina texter använda ett pompöst litterärt maktspråk och likt många poeter före henne, utropa sig till geni och skapande gigant ställer hon upp en skrattspegel där vi skymtar den litterära traditionen i förvriden form.
Braschis stil är kameleontisk. Vi kan börja i vad som synbart är en helt traditionell New Yorkskildring, med vardagsliv och bekymmer och en möjligtvis borgesiansk vändning, för att plötsligt mötas av en insprängd ögonblicksbild av en av de förfärande syner som mötte ögonvittnen den 11 september 2001. Braschi skriver om seendet och vittnandet, men framförallt om vittnandet som omöjlighet, sanningen som undflyende och kanske även meningslös. Här finns ett politiskt syfte, samtidigt som den totala relativiseringen gör det svårt för läsaren att drabbas av texterna. De skulle kunna väcka en känsla av frustration, men det är i så fall en frustration som sluter sig inom texten, inte riktas utåt och in i världen i stort.
För frågan är hur vi ska läsa denna text utan centrum. I bästa fall blir texter som är i ständig rörelse en del av världen, som en utväxt på den där gränserna mellan de två är otydliga. Sådana är Braschis texter när de är som bäst. Men sådana texter kan lika gärna bli slutna system, en textlabyrint utan syfte utanför dess egna gränser. Text som kan ta vägen precis vart som helst kan även ge upphov till en alldeles egen form av förutsägbarhet, vilket stundtals händer hos Braschi.
Författarskapet skulle kanske också ha tjänat på att få en annan typ av svensk introduktion – att de gränslösa texterna här presenteras i form av utdrag i stället för som helheter gör det svårare för läsaren att hitta vägen in i labyrinten.
