När Oscar går på kafé beställer han en slät kopp kaffe och räksmörgås. Han är en man i 90-årsåldern som vet vad han tycker om. Hans granne, Boel, är ung och osäker på vad hon ska göra av sitt liv. På kafé beställer hon hallonsmoothie och ciabatta – bara för att märka att brödet är segt, och smoothien för trögflytande. Det är sådana misstag som hör ungdomen till. Oscars misstag ligger bakom honom, och hans lycka. I sin tjusiga våning, som han själv ritat när han fortfarande var verksam som arkitekt, fördriver han tiden med att tänka på det förflutna. På hur han träffade sin hustru Gerda, och på det liv de har haft tillsammans.

Boel lever mitt i sina misstag, och har fortfarande möjligheten att göra andra val. Medan en vänskap växer fram mellan Oscar och Boel försöker han få henne att inse det. Den äldres liv speglas i den yngres, frågor om förlåtelse och ånger stöts och blöts.

”Boel och Oscar” är Josefine Sundströms andra roman. Hon bevarar förmågan att empatiskt skildra sina romangestalter från ”Vinteräpplen”, men här saknas tyvärr en del av debutens styrkor. Där fångade noggranna detaljer miljön och tiden, vardagen på den isolerade Kaskön i Österbotten. Beskrivningarna av innerstadsstockholmshemmen i den nya romanen närmar sig snarare bostadsannonsernas svala språk.

Också de människor som rör sig i rummen ter sig väl stela. När man får höra om deras minnen och drömmar kan man ana hjärtslagen innanför deras detaljerat beskrivna kläder. Men i mötet dem emellan finns något mekaniskt. Replikerna är som hämtade ur ett terapeutiskt schema. När man har nått insikt rabblar man med robotlik stämma just precis det som den andra behöver höra.

I ”Vinteräpplen” gjordes en koppling mellan individens utveckling och samhällets. Så är det i viss mån också i ”Boel och Oscar”. Fast där debuten visade hur 60-talets radikala samhällsförändringar möjliggjorde frigörelse för individen, har den nya romanen en klart mer nostalgisk syn på samhällsutvecklingen. Oscar drömmer sig tillbaka till en tid då den personliga moralen var starkare. När hans fru far illa på ett vårdhem vill han se till att hon får det bättre, men blir förbannad när en politiker försöker göra det till en partifråga. Frågan om vanvård förblir kvar på personnivå, att åldringar behandlas illa handlar om beslut fattade av personal på avdelningarna, av chefer inom vårdenheten. Ilskan riktas aldrig högre upp än så.

Samtidigt som Oscar är glad över hur han med sina byggnader en gång i tiden kunnat bidra till att många människor fått det bättre, just på grund av större, politiska beslut. Här finns ett tankeglapp som är intressant och som Sundström kunde ha lagt ned mer tid på att utforska. Skillnaden mellan hur vi tänkt i går och hur vi tänker i dag är nog större än att man sörplar i sig en smoothie istället för en slät kopp kaffe.