Varför läser vi? Svaren skiftar men handlar om att bli berörd, att spegla sig. Vi vill uppleva och reflektera. Ibland vill vi förstås endast ”koppla av” och då försjunker vi i deckaren eller något engagerande livsöde. Hur tungt väger dessa skäl när vi läser tillsammans med barn? Läser vi med dem för att de ska kunna ”fly vardagen” eller ger vi litteraturen främst en annan funktion för barn?
Jag tror vi av tradition ser funktionellt på förhållandet mellan barn och böcker, vilket också speglas språkligt i begrepp som godnattsaga, pekbok, börja-läsa-bok och småbarnsfakta. Det är först när barn kommer upp i tioårsålder och läser själva vi har ­begrepp som speglar läslust, nämligen ”att vara i slukaråldern”.

Den moderna svenska bilder­boken hyllar i sitt berättande litteraturens/konstens speglingsfunktion – konstens uppdrag är inte bara att spegla utan också att granska sin samtid. I den traditionen menar jag att Pija Lindenbaums författarskap skriver in sig. Hon skildrar inte bara på ett suveränt sätt samtidens barndomsvardag, utan låter också sina berättelser förhålla sig till den.
I ”Else-Marie och småpapporna” återanvänder hon sagans dvärgmotiv så att läsaren studsar över samspelet mamma-pappa-barn. Med Gittan som huvudperson ger hon uttryck åt barnets rätt till att vara i vardagen utifrån sitt behov och förståelseperspektiv. Inte bara i dessa verk utan också i följande bilderböcker med förskolebarn som aktörer tycks Lindenbaum med medveten estetik använda bilderbokens berättande språk – samspelet mellan bild och text – för att uppfylla konstens roll att överlista och ifrågasätta den rådande ordningen.
Med berättelsen När ”Åkes mamma glömde bort” omvandlade hon effektivt draken till metafor för den ensamstående mammans frustration och kunde därmed ur ett barnperspektiv undersöka omvärldens förhållningssätt till en samtida kvinnlig verklighet.

Motiven svartsjuka, längtan och acceptans gestaltades på ett för barnboken nyskapande sätt i förra årets ”Lill- Zlatan och morbror raring” och i årets Kenta och barbisarna sätts den så kallat genusstyrda leken under lupp. Vi befinner i oss en förskolevärld, där vi möter Gittan och Lill- Zlatan och nu undersöks fotbolls­leken, våldslekarna, utklädningen, dansen, barbileken och ja, hela lekvärlden.

Man kan tro att det handlar om pojkars rätt att leka med barbisar – omslaget där vi ser en liten gosse längtansfullt iaktta några flickors barbilekar leder oss till könsrollsläsning, liksom baksidans text. Men låt er inte förvillas! Ty i sitt absolut suveräna sätt att utnyttja bilderbokens berättande medier lyckas Lindenbaum överlista den politiskt korrekta könsrollsagendan. Här leker alla död och blod fast med olika utgångspunkt, alla dansar i tjusiga prinsesskjortlar och alla kan kicka boll med uppskörtade släp.
Den enda som inte hänger med i genusdansen är fröken som lever sitt traditionella perspektiv.